122
föllo honom på en gång, och gjorde, vig som en av de stengetter, han så ofta förföljt i bergen, ett hopp bakåt och befann sig med ryggen mot väggen till hertigpalatset. Sedan han sålunda kunde vara lugn för överrumplingar, ställde han sig i försvarsställning och började skämta.
— Nej, men se pappa Mercandon, sade han. Känner ni inte igen mig?
— Jo, din usling, utropade den gamle hugenotten, jag känner mycket väl igen dig. Du vill mörda mig, din fars gamle vän och kamrat.
— Och fordringsägare, inte sant?
— Jo, hans fordringsägare också, eftersom du själv säger det.
— Alldeles, svarade Coconnas, och jag tänker göra upp våra affärer.
— Ta fast honom och bind honom, ropade den gamle till de unga männen som nu störtade fram. mot Coconnas.
— Ett ögonblick, ett ögonblick, sade Coconnas skrattande, för att arrestera folk behövs en arresteringsorder och en sådan ha ni glömt att skaffa er.
Med dessa ord gjorde han ett utfall mot den av de unge männen, som befann sig närmast och genomborrade vid första stöten hans handled med sin värja.
Den olycklige drog sig skrikande tillbaka.
— Nummer ett, sade Coconnas.
I samma ögonblick öppnades fönstret under vilket Coconnas hade sökt sin tillflykt, och av fruktan för ett anfall från denna sida gjorde han ett språng åt sidan, men i stället för en fiende varseblev han en kvinna och i stället för det dödande vapen, som han försökte undvika, föll en bukett till hans fötter.
— Ah, en dam, sade han.
Han hälsade damen med värjan och böjde sig ned för att ta upp buketten.
