— Ja, det har du rätt i, svarada Margareta.
De två kvinnorna lyfte med förenade krafter upp La Mole och lade honom på en stor skulpterad soffa under fönstret, som de öppnade för att ge honom frisk luft.
Rörelsen återkallade La Mole till medvetande. Han slog upp ögonen, utstötte en suck och började känna det obeskrivliga välbefinnande, som alla sårade erfara, då de vid återvändandet till livet känna svalka i stället för brännande smärta och de läkande salvornas parfym i stället för den kväljande blodlukten. Han mumlade några osammanhängande ord. Margareta svarade med ett leende och lade fingret på munnen.
I samma ögonblick hördes någon knacka på en dörr.
— Det knackar på dörren till lönngången, sade Margareta.
— Vem kan det vara, ers majestät? frågade Gilonne förskräckt.
— Jag skall se efter. Stanna hos honom och lämna honom inte ett ögonblick.
Margareta återvände in i sitt rum, stängde dörren till Kabinettet och gick och öppnade dörren till korridoren, som förde till konungens och änkedrottningens rum.
— Madame de Sauve, utropade hon och drog sig häftigt tillbaka med ett uttryck, om inte av förskräckelse så av hat. En kvinna förlåter aldrig en annan att ha tagit ifrån henne en man, även en man som hon själv inte älskar.
— Ja, ers majestät, sade denna och knäppte ihop händerna.
— Ni här, madame? fortsatte Margareta mer och mer förvånad, men också mer och mer högdragen.
Charlotte föll på knä.
— Förlåt mig, ers majestät, sade hon. Jag vet
