sista ord anklaga mig, och ni har både rätt och orätt. Rätt, ty jag har verkligen varit det medel av vilket man velat betjäna sig för att föra er alla i fördärvet, orätt emedan jag inte visste, att ni gick mot ert fördärv. Jag själv, sådan ni nu ser mig, har kanske en slump, min mors glömska, att tacka för livet, men så snart som jag fick veta er fara har jag påmint mig min plikt. Ty en hustrus plikt är att dela sin mans öde. Förvisar man er ur landet, då följer jag er i landsflykten. Fängslar man er, så gör jag mig till fånge, och om man dödar er, skall även jag dö.
Och hon räckte sin gemål handen, vilken Henrik fattade, om ej med kärlek så med tacksamhet.
— Min stackars Margot, sade Karl IX, det vore bättre om du försökte göra honom till katolik.
— Ers majestät, svarade Margareta med den stolta värdighet, som var en del av hennes natur, begär inte en låghet av en medlem av vårt hus.
Katarina såg på Karl med en menande blick.
— Min bror, utropade Margareta, som lika väl som Karl hade förstått Katarinas förfärliga minspel, tänk på, att ni har gjort honom till min gemål.
Karl IX, som vacklade mellan Katarinas befallande och Margaretas bedjande blickar, stod ett ögonblick obeslutsam.
― Margot har rätt, ers majestät, sade han slutligen, i det han böjde sig ned mot Katarinas öra, Henrik är min svåger.
― Ja, svarade Katarina, och lutade sig i sin tur intill sin sons öra, ja, men om han nu inte vore det…
