murar. Konungen av Navarra, prinsen av Condé och La Mole voro de enda överlevande.
Sedan Margareta kunde vara lugn beträffande La Mole, vilkens sår, såsom hon redan dagen förut sagt honom, voro farliga men ej dödande, hade hon blott en tanke, att rädda sin mans liv, som fortfarande svävade i fara. Den första känsla, som bemäktigat sig henne, hade utan tvivel varit en känsla av lojalt deltagande för den man, som hon nyss hade svurit förbund om också inte kärlek. Men efter denna känsla hade en annan, mindre ren, vunnit insteg i hennes hjärta.
Margareta var ärelysten. Hon hade varit nästan säker om en tron genom sitt äktenskap med Henrik av Bourbon. Om denne förverkligade de förhoppningar om mod, som han ingivit de få gånger han varit i tillfälle att draga sin värja, kunde Navarra, som nu besvärades å ena sidan av Frankrikes konungar och å den andra av Spaniens, vilka bit för bit tillägnat sig hälften av dess område, bliva ett verkligt konungadöme med Frankrikes hugenotter till undersåtar. Tack vare sitt goda huvud hade Margareta insett och beräknat allt detta. Med Henrik av Bourbon skulle hon sålunda inte endast förlora en gemål utan också en tron.
Då hon var som livligast inbegripen i dessa reflexioner, hörde hon någon knacka på dörren till lönngången. Hon blev förskräckt ty endast tre personer brukade använda sig av denna dörr, konungen, änkedrottningen och hertigen av Alencon. Hon stängde dörren till kabinettet i det hon med fingret på läpparna ålade Gilonne och La Mole tystnad, samt gick och öppnade för den besökande. Det var hertigen av Alencon.
Den unge mannnen hade varit försvunnen sedan dagen förut. Ett ögonblick hade Margareta tänkt bedja honom fälla ett ord till förmån för konungen
10. Drottning Margot.
