— Nej, svarade hertigen, jag väntar.
— Vad väntar du på?
— Har du inte sagt mig, kära Margareta, återtog hertigen i det han drog sin fåtölj närmare systerns, att detta äktenskap kom till stånd mot din vilja?
― Jo, utan tvivel. Jag kände inte prinsen av Béarn, då man föreslog honom till min gemål.
— Och har du inte försäkrat mig, sedan du lärt känna honom, att du inte hyser någon kärlek för honom?
— Det har jag sagt och det är sant.
— Var det inte din tanke, att det där äktenskapet skulle göra dig olycklig?
— Min käre Frans, sade Margareta, när ett äktenskap inte är den största lycka, är det vanligtvis den största olycka.
— Nåväl, min kära Margareta! Som jag sade dig förut, jag väntar.
— Men säg då vad du väntar.
— Att du skall betyga mig din glädje.
— Vad skulle jag glädja mig åt?
— Naturligtvis åt det oväntade tillfälle, som erbjuder sig för dig att återfå din frihet.
— Min frihet? sade Margareta, som ville förmå hertigen att tydligt säga ut vad han tänkte.
— Ja, helt säkert, ty du kommer att skiljas från konungen av Navarra.
— Skiljas, sade Margareta och fixerade den unge prinsen.
Hertigen av Alencon försökte uthärda sin systers blick men slog snart ned ögonen med förlägen min,
— Skiljas, upprepade Margareta, det fägnar mig att du låter mig gå till botten av frågan; hur tänker man kunna skilja oss?
— Henrik är ju hugenott, mumlade hertigen.
— Ja visst, han har inte gjort någon hemlig-
