svikit den vänskap, som fäst dig vid min gemål, och övergivit kungens av Navarra sak.
— Kungens av Navarra sak, upprepade hertigen av Alencon häpen.
— Ja, Frans, låt oss tala öppet med varandra. Ni ha kommit överens om tjugu gånger, att ni inte kunna komma uppåt eller ens vidmakthålla er ställning annat än genom varandra. Detta förbund…
— Har blivit omöjligt, avbröt hertigen av Alencon.
— Och varför det?
— Därför att konungen har särskilda avsikter med din gemål. Förlåt! Jag sade din gemål, men jag misstog mig, jag borde sagt kungen av Navarra. Vår mor har förutsett allt. Jag allierade mig med hugenotterna, emedan jag trodde att dessa stodo i gunst. Men nu dödar man ju hugenotterna, och om åtta dagar kommer det inte att finnas femtio kvar i hela konungariket, Jag räckte handen åt konungen av Navarra därför att han var — din gemål. Men nu är han inte längre din gemål. Vad säger du om det, du som är inte endast den vackraste kvinna i Frankrike utan även det skarpaste huvudet i kungariket?
— Jag säger, att jag känner vår bror Karl, svarade Margareta. Jag såg honom i går under ett av hans anfall av raseri, som vart och ett förkortar hans liv med tio år. Jag säger, att dessa anfall tyvärr numera återkomma mycket ofta, vilket gör att vår bror Karl med all sannolikhet inte har lång tid kvar att leva, jag säger vidare, att koungen av Polen nyss har dött och att det är ifrågasatt att efter honom välja en prins av det franska kungahuset, jag säger slutligen, att då förhållandena äro sådana, är det inte det rätta ögonblicket att överge bundsförvanter, som i stridens stund kunna hjälpa oss med bistånd av ett folk och stöd av ett konungarike.
