— I dag är det en svår dag för dig, Margareta. Du förstår ingenting.
— Nej, jag medger, att jag förgäves söker läsa dina tankar.
— Min syster, du är av lika god börd som prinsessan av Porcian, de Guises gemål, och hon är lika litet odödlig som konungen av Navarra. Nåväl, Margareta, antag nu tre saker, alla tre möjliga: för det första att monsieur skulle bli vald till konung av Polen, för det andra att du älskar mig som jag dig; nåväl, jag är Frankrikes konung och du… du… katolikernas drottning.
Margareta dolde huvudet i händerna, bländad av djupsinnigheten hos denne yngling, som ingen skulle kunnat kalla en begåvning.
— Men, frågade hon efter ett ögonblicks tystnad, är du då inte lika svartsjuk på hertigen som du är på konungen av Navarra?
— Det som är gjort, är gjort, sade hertigen av Alencon med låg röst, och om jag haft anledning att vara svartsjuk på hertigen av Guise, så har jag också varit det.
— Det är blott en sak, som skulle kunna komma denna vackra plan att misslyckas, sade Margareta och reste sig upp.
— Vilken?
— Att jag inte längre älskar hertigen av Guise.
— Vem älskar du då?
— Ingen.
Hertigen av Alencon betraktade Margareta med förvåningen hos en människa, som i sin tur ingenting förstår, och lämnade rummet med en suck, i det han pressade sina iskalla händer mot sitt huvud, som kändes nära att sprängas.
Margareta blev ensam och försjönk i tankar. Situationen började klarna. Drottning Katarina och hertigen av Guise hade planerat Bartolomei-nattens
