162
nen, och jag ser… en hjälte, min drottning, en Ajax Telamon. Jag hör en röst, en stentorsstämma. Jag blir entusiastisk, jag darrar för varje hugg, som hotar honom, varje stöt, som han parerar. Det var en hel kvart av en spänning, som jag aldrig någonsin upplevat, som jag aldrig hade kunnat tänka mig. Jag var också alldeles utmattad, flämtande, när min hjälte plötsligt försvann.
— Försvann?
— Ja, under en sten som en gammal kvinna kastade på honom. Då jag återfått talförmågan ropade jag: »Hjälp, hjälp!» Våra soldater kommo ut, togo reda på honom, buro upp honom och lade in honom i det rum, som du nu begär för din skyddsling.
— Ack, jag förstår så väl den där historien, ty den är nästan min egen.
— Med den skillnaden att för att tjäna min konung och min religion behöver jag inte avstå från monsieur Annibal de Coconnas.
— Heter han Annibal de Coconnas, sade Margareta skrattande.
— Det är ett fruktansvärt namn eller hur? sade Henriette. Men den som bär det, är namnet värdig. Vilken kämpe! Och vilken mängd blod han låtit flyta. Men tag på dig din mask, vi äro framme vid palatset.
— Varför skall jag ta på mig mask?
— Därför att jag vill visa dig min hjälte.
— Är han vacker?
— I natt under striden föreföll han mig härlig. Det var visserligen i mörkret och vid skenet av flammorna. I morse vid fullt dagsljus medger jag att han hade förlorat litet, men jag tror ändå att du skall bli nöjd med honom.
— Då blir min skyddsling avvisad. Det gör mig ledsen, ty hertigens av Guise palats är det sista ställe, där man skulle söka en hugenott.
