Sedan detta var ordnat, gällde hennes första tanke den stackars sårade. Hon stängde alla dörrar och gick in i kabinettet, där hon till sin stora förvåning fnan La Mole fullt klädd i sina ännu blodiga och trasiga kläder.
Vid hennes inträde försökte han resa sig, men var ännu så matt att han ej förmådde hålla sig upprätt utan föll tillbaka ned på soffan där man gjort i ordning en bädd åt honom.
— Men vad har hänt, och varför följer ni så illa er läkares föreskrifter, frågade Margareta. Jag har förordnat vila och i stället för att lyda mig gör ni raka motsatsen till vad jag ordinerat.
— Åh, ers majestät, det är inte mitt fel, sade Gilonne. Jag har bett, jag har bönfallit herr greven om att låta bli denna dårskap, men han har förklarat, att ingenting längre kan kvarhålla honom i Louvren.
— Ni tänker lämna Louvren? sade Margareta och betraktade förvånad den unge mannen, som slog ned ögonen. Men det är ju omöjligt! Ni är blek och utmattad och man ser, hur era knän skälver. Ni kan inte gå. I morse blödde såret i er axel ännu.
— Ers majestät, svarade den unge mannen, lika tacksam som jag är för att ers majestät i går afton gav mig en fristad här, lika ivrigt bönfaller jag om att ers majestät i dag måtte tillåta mig att gå härifrån.
— Jag vet inte vad man skall kalla en så dåraktig önskan, sade Margareta förvånad, det är värre än otacksamhet.
— Ack, ers majestät, utropade La Mole, tro mig, långt ifrån att vara otacksam gömmer jag i mitt hjärta en känsla av tacksamhet, som kommer att vara i hela mitt liv.
— Då kommer den inte att vara länge, sade Mar-
