Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/183

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
177

väl. Men Navarra är en obetydlighet i jämförelse med den frihet ni åter har fått att kunna tala högt i ert rum, vilket ni inte vågade göra, när ni hade någon som lyssnade på er inne i kabinettet.

Fastän fullt upptagen av sina tankar kunde Margareta inte återhålla ett leende. Konungen av Navarra hade redan rest sig för att gå tillbaka till sin våning, ty för en stund sedan hade klockan slagit elva, och alla sovo eller tycktes åtminstone sova i Louvren.

Henrik tog några steg mot dörren, men stannade plötsligt liksom om han först nu påminde sig vad som hade fört honom till drottningen.

— Det var sant, ers majestät, sade han, hade ni inte något särskilt att säga mig, eller ville ni endast giva mig tillfälle att tacka er för det uppskov, som ert modiga uppträdande i går i konungens vapensal har givit mig. Det var verkligen hög tid, ers majestät, det kan jag inte förneka, och ni kom liksom den antika gudomligheten nedstigande på scenen just i rätta ögonblicket för att rädda mitt liv.

— Olycklige, utropade Margareta med hård röst och grep sin gemål i armen. Inser ni verkligen inte att ingenting är räddat, varken er frihet, er krona eller er ert liv. Ni är ju blind! Och dåraktig! Har ni inte sett någonting annat i mitt brev än ett rendez-vous? Trodde ni verkligen, att Margareta, utpinad av er köld, önskade upprättelse?

— Men, ers majestät, sade Henrik förvånad, jag erkänner…

Margareta ryckte på axlarna med ett uttryck, omöjligt att beskriva.

I samma ögonblick hördes ett besynnerligt ljud liksom en ivrig skrapning på den lilla hemliga dörren.

— Hör, sade hon.


12. Drottning Margot.