Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/200

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

194

alltjämt i sina öron den metalliska klangen i Katarinas röst.

Margareta hade visserligen inte somnat förrän det började dagas, men hon vaknade vid det första ljudet av trummorna och det första hundskallet. Hon steg genast upp och började kläda sig i en klänning så enkel att den var pretentiös. Hon tillkallade sina hovdamer och lät föra in de hovmän, som vanligen voro i kungen av Navarras tjänst, i förrummet, därpå låste hon upp dörren till det rum där Henrik och La Mole voro inlåsta, gav den senare en vänlig blick och vände sig till sin gemål:

— Ers majestät, sade hon det är inte nog att vi ha fått min fru mor att tro på ett förhållande, som ej existerar, det är nödvändigt att ni övertygar hela hovet om det utmärkta samförstånd, som råder oss emellan. Men lugna er, tillade hon skrattande, och märk väl mina ord, som omständigheterna gör nästan högtidliga, det är i dag sista gången, som jag sätter ers majestät på detta grymma prov.

Konungen av Navarra smålog och gav order att man skulle släppa in hans uppvaktande.

I samma stund som de hälsade på honom låtsades han märka, att hans kappa ännu låg kvar på drottningens säng; han bad dem om ursäkt, att han tog emot dem på detta sätt, tog sin kappa ur händerna på den rodnande Margareta och fäste den på axeln. Därpå vände han sig mot hovmännen och frågade efter nyheter från staden och hovet.

Vid den förtrolighet, som tycktes råda mellan konungen och drottningen av Navarra, flög ett knappt märkbart uttryck av förvåning över hovmännens ansikten, vilket inte undgick Margareta. I samma ögonblick kom en vaktmästare, åtföljd av tre eller fyra adelsmän, och anmälde hertigen av Alencon.

För att få honom att komma hade Gilonne en-