hertigen av Alencon, som av opposition var till hälften protestant liksom Henrik av klokhet var till hälften katolik, om La Moles ankomst till Paris och huru den unge mannen hade sårats då han var på väg för att överlämna ett brev från monsieur d'Auriac.
När hertigen vände sig om, hade La Mole kommit ut ur kabinettet och stod framför honom.
Då Frans såg huru vacker han var och på samma gång huru blek, och därför naturligtvis dubbelt förförisk, väcktes en ny känsla av oro i hans hjärta.
Margareta vände sig till hertigen av Alencon och sade i det hon på samma gång vädjade till hans svartsjuka och hans egenkärlek:
— Min bror, jag svarar för, att den här unge adelsmannen kommer att bli nyttig för den, som kan använda honom. Om ni tar er an honom, kommer han att i er finna en mäktig herre och ni i honom en tillgiven tjänare. I dessa tider gäller det att välja sitt folk med urskiljning i synnerhet, tillade hon och sänkte sin röst, så att endast hertigen skulle kunna höra henne, när man är ärelysten och har olyckan att endast vara tredje sonen i ordningen.
Hon lade fingret på munnen till tecken att hon, oaktat detta uppriktiga språk, ändå behöll en god del av sin tanke för sig själv.
— Och kanske, tillade hon, inser ni, i motsats till Henrik, att det inte är passande att den unge mannen bor så nära mitt sovrum.
— Min syster, sade Frans livligt, herr La Mole skall, om han så önskar, inom en halvtimme vara installerad i min våning, där jag inte tror att han har någonting att frukta. Om han blir mig tillgiven, kommer jag att fästa mig vid honom.
Hertigens sista ord var en osanning, ty i djupet av sitt hjärta hatade han redan La Mole.
