Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
199

Blodbadet fortfor, men avtog dock så småningom. Man hade mördat så många hugenotter, att deras antal var starkt reducerat. De flesta voro döda, många hade flytt, några hade gömt sig i staden. Tid efter annan blev det ett förfärligt tumult i än det ena än det andra kvarteret, det var när man hade upptäckt någon av dessa olyckliga. Avrättningen försiggick då antingen enskilt eller offentligt, beroende på om den olycklige hade dolt sig på ett ställe, varifrån han inte kunde komma ut, eller om han lyckades fly. I det senare fallet blev det en stor glädje för det kvarter, där evenemanget ägde rum, ty i stället för att lugna sig, sedan de utrotat de flesta av sina fiender, blevo katolikerna mer och mer blodtörstiga, och ju färre det fanns kvar, dess hätskare förföljdes de stackars överlevande.

Karl IX hade haft stort nöje av jakten på hugenotterna. En dag, då han återkom från spelet, som jämte jakten var hans favoritnöje, gick han åtföljd av sina vanliga hovmän med strålande ansikte in till sin mor.

— Min mor, utropade han och omfamnade florentinskan, som såg hans glädje och försökte gissa anledningen därtill, min mor, jag har goda nyheter. För helvete! Vet ni vad som hänt? Herr amiralens omtalade kadaver, som man trott vara förlorat, är återfunnit.

— Verkligen, sade Katarina.

— Ja, för fan. Ni hade tänkt som jag, eller hur, att hundarna fått sin del av bröllopsmåltiden? Men så var det inte. Mitt folk, mitt kära folk, mitt präktiga folk hade fått en idé; de ha hängt amiralen i Montfaucon.

— Nåå? sade Katarina.

— Jo, min kära mor, återtog Karl IX, jag har alltid haft lust att återse honom ända sedan jag fick veta att han var död, den präktige mannen. I dag