Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/208

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

202

— Vad? Det svarta fåret har alltjämt utstött sina tre skrik?

— Ja, ers majestät.

— Ett tecken på tre ohyggliga dödsfall i min familj, mumlade Katarina.

— Ja, dessvärre, sade René.

— Nåå, vidare?

— Vidare fanns det i dess inälvor denna egendomliga förändring av levern, som vi redan ha märkt hos de bägge första, och vilket har en motsatt betydelse.

— Förändring av dynasti. Alltid, alltid, alltid likadant, knotade Katarina. Vi måste emellertid få det att ändra sig, René.

René skakade på huvudet.

— Jag har sagt ers majestät, svarade han, att det är ödet, som råder.

— Är det din mening? sade Katarina.

— Ja, ers majestät.

— Minns du Jeanne d'Alberts horoskop?

— Ja, ers majestät.

— Läs upp det, jag har glömt det.

Vives honorata, morieris reformidata, regina amplificabere.

— Det betyder, efter vad jag tror: »Du skall leva hedrad», och hon saknade det nödvändigaste, »du skall dö fruktad», och ändå trotsade vi henne, »du skall bliva större än du har varit som drottning», och nu är hon död och hennes storhet vilar i en grav på vilken vi till och med ha glömt att sätta hennes namn.

— Ers majestät, sade René, ni översätter vives honorata fel. Drottningen av Navarra levde verkligen hedrad, ty hon åtnjöt så länge hon levde sina barns kärlek och sina anhängares vördnad, en kärlek och vördnad, som var så mycket uppriktigare, ju fattigare hon var.