hjälp av lite rött smink få ärret att framträda mindre. Därefter klädde han sig i en praktfull dräkt, som en skräddare på morgonen hade lagt in i hans rum, utan att han behövt säga till därom.
På detta sätt utsmyckad, parfymerad och beväpnad från topp till tå gick han för andra gången ned. på gården och började klappa en stor svart häst, som skulle varit utomordentligt vacker, om han inte haft ett litet ärr efter ett sabelhugg, som han fått i stället för sin husbonde under en av de senaste striderna.
Den unge adelsmannen, som våra läsare säkerligen utan svårighet känt igen, var emellertid förtjust i sin häst liksom i sig själv, och satt i sadeln en kvart före någon annan och lät palatsets gård genljuda av sin springares gnäggningar, vilka alltefter det han blev herre över hästen åtföljdes av svordomar i alla tonarter. Efter några ögonblick var hästen fullständigt tämjd och erkände igenom sin lydnad sin ryttares berättigade övertag. Men segern hade inte försiggått utan oväsen och detta hade lockat till fönstret en ung dam (kanhända var det därpå vår adelsman hade räknat) på vilken ryttaren hälsade djupt vördnadsfullt och vilken log emot honom med sitt älskvärdaste leende.
Fem minuter därefter lät madame de Nevers kalla till sig sin hovmästare.
— Monsieur, sade hon, har man serverat greve Annibal de Coconnas en passande frukost?
— Ja, madame, svarade hovmästaren, och han har till och med ätit med bättre aptit än vanligt.
— Det är bra, sade hertiginnan.
Sedan vände hon sig till sin kavaljer och sade:
— Monsieur d'Arguzon, följ med till Louvren och håll ett öga på greve Annibal de Coconnas. Jag ber er därom, ty han är sårad och därför ganska klen ännu, och jag skulle inte för allt i världen
