amiralens stympade kropp, som var upphängd där. Henriks första ingivelse var att vägra deltaga i tåget. Det var på detta Katarina hade väntat. Vid de första ord av motvilja, som han yttrade, utbytte hon en blick och ett småleende med hertigen av Guise. Henrik varseblev bäggedera, förstod dem och inföll genast:
— Men för övrigt, varför skulle jag inte gå dit? Jag är katolik, och jag uppfyller en plikt mot min nya religion.
Sedan vände han sig till Karl IX och sade:
— Ers majestät kan räkna på mig. Jag känner mig alltid lycklig över att få följa ers majestät, vart ni än går.
Vid dessa ord kastade han en hastig blick omkring sig, och såg huru de närvarande rynkade ögonbrynen.
Den av hela kortégen, som man betraktade med den största nyfikenhet, var kanske också denne son utan mor, denna kung utan krona, denna hugenott, som blivit katolik. Hans långa och karaktäristiska ansikte, hans något vårdslösa hållning, hans förtrolighet med sina underlydande, vilken förtrolighet, som han i sin ungdom hade lärt sig i bergstrakterna och sedan behöll under hela sitt liv, gick så långt att den för en konung närmade sig det opassande, gjorde honom lätt igenkännlig för åskådarna, och några ropade:
— Gå i mässan, Henriot, gå i mässan!
Varpå Henrik svarade:
— Jag var där i går, jag kommer därifrån i dag, och jag skall gå dit i morgon igen. Det tycker jag, för tusan, kan vara nog.
Margareta red fram så skön, så elegant och strålande, att runt omkring henne hördes utrop av beundran, av vilka dock, det måste medgivas, en
14. Drottning Margot.
