var det allra gynnsammaste. Man red just förbi en liten gångstig, som var kantad av höga häckar, och som slingrade sig fram ungefär trettio steg från galgen. Hertiginnan av Nevers viskade något till sin kapten. Margareta gjorde ett tecken åt Gilonne och de fyra personerna veko in på stigen och gömde sig bakom de buskar, som voro närmast platsen där den scen skulle äga rum, till vilken de ville bli åskådare. Det var, som sagt, endast trettio steg från den plats, där Coconnas i extas gestikulerade framför amiralens lik.
Margareta steg av hästen. Hertiginnan av Nevers och Gilonne följde hennes exempel, och kaptenen hoppade i sin tur av och samlade ihop de fyra hästarnas tyglar. En frisk och frodig gräsmatta erbjöd de tre damerna en utmärkt sittplats. En öppning i häcken tillät dem se allt som tilldrog sig.
La Mole hade nått fram till kullen, och närmade sig sakta Coconnas. Han sträckte ut handen och slog honom på axeln.
Piemontesaren vände sig om.
— Det var således ingen dröm, sade han. Ni lever ännu.
— Ja, min herre, jag lever ännu, svarade La Mole. Men det är inte er förtjänst.
— Guds död! Jag kände strax igen er, fastän ni var blek om näsan. Ni var rödare sist vi sågo varandra.
— Och jag, sade La Mole, kände också genast igen er, trots den där gula linjen ni har över ansiktet. Ni var blekare, när jag gav er den.
Coconnas bet sig i läpparna, men, som han tycktes ha beslutat att fortsätta med sin ironiska ton, sade han:
— Det är egendomligt, eller hur, i synnerhet för
