men jag skulle sikta illa, ty jag darrar ännu på handen efter de blessyrer ni så förrädiskt har tillfogat mig.
— Mitt fula huvud, skrek Coconnas och hoppade av hästen. Stig av, herr greve, och låt oss dra blankt.
— Jag tror, att din hugenott sade »ert fula huvud», viskade hertiginnan av Nevers i örat på Margareta. Tycker du, att han är ful?
— Han är förtjusande, skrattade Margareta, jag måste medge att vreden gör herr La Mole orättvis. Men tyst!
La Mole steg av hästen lika lugn som Coconnas var ivrig, drog sin värja och ställda sig i position.
— Aj, ropade han, då han sträckte ut armen.
— Uff, mumlade Coconnas i sin tur, ty, som man vet, voro bägge två sårade i axeln och kände smärtor, då de rörde sig för hastigt.
En illa kvävd skrallsalva ljöd ur buskarna. Furstinnorna hade inte kunnat behärska sig, då de sågo de bägge kämparna grimaserande gnida sig på axeln. Denna skrattsalva nådde ända fram till de bägge adelsmännen, som inte visste om, att de hade några åskådare och som, då de vände sig om, kände igen sina damer.
La Mole ställde sig i position igen, lugn som en bildstod, och Coconnas drog sin värja med en svordom.
— Men de komma att slå ihjäl varandra på fullt allvar, om vi låta dem hållas. Nu kan det vara nog på det här skämtet. Hallå, mina herrar, hallå! ropade Margareta.
— Låt dem vara, sade Henriette, som hade sett Coconnas i strid och i djupet av sitt hjärta önskade att han skulle expediera La Mole lika lätt som han gjort med Mercandons son och två brorsöner.
