slutligen fram mot La Mole, grep tag i honom med den ena handen under det han med den andra sökte få loss sin dolk. La Mole å sin sida samlade alla sina krafter, höjde armen och lät sitt värjfäste falla mitt i pannan på Coconnas, som föll omkull, bedövad av slaget, men drog sin motståndare med sig i fallet, så att bägge två rullade ned i diket.
Margareta och hertiginnan av Nevers, som sågo, att de bägge motståndarna, fastän så svårt sårade, ville ge varandra dödsstöten, skyndade fram jämte gardeskaptenen. Men innan de hunno fram till de stridande, hade deras grepp lossnat, deras ögon slöto sig, de släppte sina värjor och förlorade medvetandet.
En bred ström av blod bredde ut sig omkring dem.
— O, tappre, tappre La Mole! utropade Margareta ur stånd att längre hålla tillbaka sin beundran. Förlåt mig, att jag har misskänt dig.
Och hennes ögon fylldes med tårar.
— Ack, modiga Annibal… viskade hertiginnan. Säg ers majestät, har ni någonsin sett två sådana lejon?
Hertiginnan brast i gråt.
— För tusan, det var otäcka hugg, sade kaptenen, som försökte hejda blodflödet. Hallå, ni där borta, skynda er!
En karl, som satt på framsätet till ett slags rödmålad kärra blev synlig i skymningen borta på vägen.
— Hallå där! upprepade kaptenen. Kom då, när man ropar på er! Ser ni inte att de här bägge herarna är i behov av hjälp?
Mannen i kärran, vars frånstötande yttre och råa ansikte bildade en egendomlig kontrast till en idyllisk liten visa, varpå han sjöng, stannade sin häst, steg ur kärran och böjde sig över de fallna.
