Mäster Ambroise Paré gav föga hopp om Coconnas räddning.
Hertiginnan av Nevers var förtvivlad; det var hon som i förlitande på piemontesarens mod, styrka och skicklighet hade hindrat Margareta att avbryta striden. Hon skulle gärna ha velat föra Coconnas till hertigens av Guise palats, för att för andra gången få ägna honom sina omsorger, men efter vad som tilldragit sig kunde hennes man vilken minut som helst komma tillbaka från Rom och finna det något egendomligt, att en främling installerats i hans hem.
För att dölja anledningen till de unge männens sår hade Margareta låtit bära upp dem bägge två till sin bror, där för övrigt den ene redan hade sin bostad. Hon hade sagt, att det var två adelsmän, som under ritten fallit av hästen, men sanningen spreds ut av kaptenen, som varit vittne till striden och i sin beundran ej kunde tiga, och snart voro de bägge männen ryktbara vid hela hovet.
Vårdade av samma läkare, som delade sina omsorger dem emellan, genomgingo de sårade de olika skedena av sin konvalescens, vilken var mer eller mindre svår beroende på deras olika sår. La Mole var den, som var lindrigast sårad, och han återkom först till medvetande. Coconnas däremot fick en förfärlig feber och visade vid sitt återvändande till livet alla tecken till den vildaste yrsel.
Fastän innestängd i samma rum som Coconnas hade La Mole, sedan han återfått sansen, inte sett sin rumskamrat eller åtminstone inte visat, att han hade sett honom, medan däremot Coconnas, då han öppnade ögonen, fäste dem på La Mole med ett uttryck, som visade att den blodförlust piemontesaren lidit ingalunda hade svalkat hans eldiga temperament.
Coconnas trodde, att han drömde, och att han i
