230
emot honom, och en liten tår smög sig oförmärkt utför hans brännande kind, som girigt uppsög den.
— Guds död, mumlade han i det han föll tillbaka i sängen, om jag går igenom det här, skall ni bli min vän, monsieur La Mole.
— Ni skall gå igenom, kamrat, sade La Mole, om ni bara vill ta tre sådana här koppar, som jag skall ge er, och så inte ha sådana där rysliga feberfantasier.
En timme därefter steg La Mole upp för andra gången, punkligt följande den okände läkarens ordinationer, hällde en ny portion av läkemedlet i en kopp och bar den till Coconnas, som nu i stället för att vänta honom med dolken i hand, tog emot honom med öppna armar och sväljde sin medicin med förtjusning, varefter han för första gången somnade lugnt.
Den tredje koppen hade en lika underbar verkan. Den sjuke började andas regelbundet, fastän ännu flämtande, hans styva lemmar mjukades upp, och över hans brännande hud utbredde sig en svag fuktighet, och då mäster Ambroise Paré dagen därpå kom för att se till den sårade, log han belåtet och sade:
— Från detta ögonblick kan jag ansvara för att Monsieur de Coconnas går igenom. Det här är minsann inte en av de sämsta kurer jag gjort.
Denna till hälften dramatiska till hälften löjliga scen, som dock inte saknade något visst rörande i betraktande av Coconnas råa vanor, resulterade däri, att vänskapen mellan de bägge männen, vilken knutits i värdshuset »Den Vackra Stjärnan» och sedan så hastigt avbrutits av Bartolomeinattens tilldragelser, med varje dag tillväxte i styrka.
Emellertid läktes så småningom både de gamla och de nya, både de lätta och de allvarliga såren. La Mole var först på benen, och trogen sin upp-
