öppningarna. Denna besynmerliga byggnad, som inte hade sin like i något av de omgivande husen, kallades skampålen.
Ett oformligt, puckelryggigt, snedvridet, enögt och halt hus, med ett tak, som fläckvis var betäckt med mossa och liknade huden på en spetälsk, hade som en svamp skjutit upp via foten av detta slags torn. Det var bödelns bostad.
En karl visades och räckte ut tungan åt de passerande. Det var en av de tjuvar, som hade opererat vid galgen på Montfaucon, och som händelsevis hade överraskats under utövandet av sitt yrke.
Coconnas trodde, att hans vän hade fört honom dit för att han skulle få se detta egendomliga skådepsel, och han blandade sig i folkhopen, som med skrik och skrän besvarade delikventens grimaser. Coconnas var till naturen grym, och detta skådespel roade honom mycket. Han skulle bara ha önskat att man i stället för att skrika och skräna skulle ha kastat sten på den fördömde, som var nog oförskämd att räcka ut tungan åt förnäma herrar, som gjorde honom den äran att besöka honom.
När därför det vridbara tornet vände sig på sin bas för att låta folket på andra sidan få njuta av fångens åsyn, och folkskaran följde efter, ville Coconnas också följa med, men La Mole hejdade honom och sade med låg röst:
— Det är inte för det där, som vi har kommit hit.
— Vad ha vi då kommit för, frågade Coconnas.
— Det skall du få se, svarade La Mole.
De bägge vännerna sade du till varandra sedan dagen efter den natt, då Coconnas hade velat genomborra La Mole med sin dolk.
La Mole förde Coconnas rakt fram till ett litet fönster på huset, som lutade sig mot tornet och där
