ett slags stenaltare. Golvet bestod av en stenhäll, som sluttade från mitten nedåt sidorna, där det inne vid väggen slutade i en ränna, som ledde till en tratt genom vars mynning man såg Seinens mörka vatten. På spikar som voro inslagna i muren hängde instrument av egendomligt utseende, spetsiga som nålar och skarpa som en rakkniv, en del spegelblanka, en del åter mattgrå eller dunkelt blå. I ett hörn slogos två svarta höns, som voro sammanbundna vid fötterna. Detta rum var siarens helgedom.
Men låt oss återvända till rummet i mitten, det var delat i två avdelningar.
Här släpptes vanliga rådfrågande in, här fanns egyptiska ibis, mumier med förgyllda bindlar, gapande krokodiler i taket, dödskallar med tomma ögonhålor och dallrande tänder, dammiga råttätna luntor, vilket allt erbjöd den besökande ett brokigt virrvarr, som verkade distraherande och förvirrande. Bakom förhänget fanns små glasflaskor, underliga skrin och krus. Det hela upplystes av två små silverlampor, vilka sågo ut som om de hade tagits från något altare i Santa Maria Novella eller Dei Servi-kyrkan i Florens. De voro fyllda med parfymerad olja och kastade ett gulaktigt sken upp mot det mörka valvet, från vilket de hängde ned i tre svartnade kedjor.
René promenerade ensam med korslagda armar i den andra avdelningen. Sedan han funderat länge, stannade han med bekymrad min framför ett timglas.
― Hm, jag har glömt att vända det, sade han. Och nu har sanden runnit igenom, kanske för länge sedan.
Sedan såg han på månen, vilken tycktes ha svårt att frigöra sig från ett stort svart moln, som hängde på spetsen av Notre Dame.
