258
— Det var älskande som nöjde sig med mitt ord, då jag försäkrade dem att de älskade varandra.
— Ingenting annat, sade Kalarina och ryckte på axlarna. Är det ingen annan här?
— Ingen utom ers majestät och jag.
— Har ni gjort som jag sagt åt er?
— Med de svarta hönorna?
— Ja.
— De äro i ordning, ers majestät.
— Ack, om ni ändå vore jude! mumlade Katarina.
— Varför skulle jag vara jude, ers majestät?
— Därför att ni då skulle kunna läsa de värdefulla böcker, som judarna ha skrivit om sina offer. Jag har låtit översätta en sådan och fick veta att de inte sökte sina järtecken i hjärtat eller levern såsom romarna utan i hjärnans byggnad och i formen på de bokstäver, som där tecknats av ödets allsmäktiga hand.
— Så är det, ers majestät, jag har också hört talas därom av en gammal rabbin bland mina vänner.
— Det finns där tecknade figurer, fortfor Katarina, som förutsäga ett helt liv. Emellertid föreskriva de visa kaldeerna…
— Vad?… frågade René då han såg drottningen tveka med fortsättningen.
— Att experimentet bör göras med människohjärnor, som äro mera utvecklade och bättre kunna stå i överensstämmelse med den rådfrågandes vilja.
— Ack, ers majestät, sade René, det är ju omöjligt.
— Svårt åtminstone, rättade Katarina. För om vi hade vetat om detta på Bartholomeinatten… tänk, René, vilken riklig skörd! Den förste livdömde… jag skall tänka på saken. Till dess få vi nöja oss med vad som står inom det möjligas gräns. Är offerrummet i ordning?
— Ja, ers majestät.
— Låt oss gå dit.
