22
— Det kan väl hända, men det bör väl inte vara något skäl för att vi inte kan språka en stund tillsammans. Gillonne, stäng dörren och lämna oss.
Margareta, som hade satt sig, steg nu upp och sträckte ut handen, som för att befalla pagerna stanna kvar.
— Måste jag tillkalla era hovdamer? frågade kungen. Det skall jag göra om ni önskar det, fast jag måste tillstå att de saker, som jag har att säga er, skulle jag helst vilja tala om mellan fyra ögon.
Därmed gick kungen av Navarra bort mot kabinettet.
— Nej, utropade Margareta och ställde sig häftigt i vägen för honom, nej, det är onödigt jag är beredd att höra er.
Béarnaren visste nu vad han ville veta. Han kastade en hastig och genomträngande blick mot kabinettet, som om han velat se tvärs igenom draperierna för dörren. Därpå vände han sig åter mot sin vackra gemål, som var alldeles blek av förfäran.
— I så fall, sade han i fullkomligt lugn ton, låt oss språka med varandra ett ögonblick.
— Som ers majestät behagar, svarade Margareta och snarare sjönk än satte sig ned på den stol, som kungen anvisade henne.
— Vad folk än må säga, fortfor han, anser jag att vårt giftermål är ett gott äktenskap. Jag tillhör er och ni mig.
— Följaktligen fortfor konungen av Navarra utan att låtsas märka Margaretas tvekan, böra vi handla som goda bundsförvanter, efter som vi i dag inför Guds altare svurit att hålla tillsammans. Anser ni inte det också?
— Jovisst.
— Jag vet hur skarpsinnig ni är, och jag vet också, vilka avgrunder som hota vid hovet. Jag är ung, och fast jag aldrig gjort någon något ont, har
