274
— Inte ännu. Jag stod just i begrepp att försöka det, då ni kom.
Renés ansikte antog ett drömmande uttryck som ej undgick Henrik.
— Vad är det åt er, René? frågade han.
— Ingenting, ers majestät, svarade parfymören. Jag stod bara och väntade i all ödmjukhet på att ers majestät skulle tala till mig, innan jag tar avsked av madame.
— Jaså, sade Henrik leende. Ni behöver kanske mitt ord på att det är med nöje jag ser er?
René såg sig omkring, som om han ville undersöka, om tapeter och dörrar hade öron, och ställde sig därpå så att han på en och samma gång stod vänd mot madame de Sauve och Henrik.
— Jag vet inte, sade han.
Henriks underbara instinkt, som ledde honom under den första delen av hans liv genom alla de faror som omgåvo honom, sade honom nu, att det i detta ögonblick försiggick liksom en strid i florentinarens själ. Han satt kvar i skuggan, medan florentinarens ansikte var helt och hållet belyst.
— Att ni är här så här dags, René? sade han.
— Skulle jag vara nog olycklig att ha kommit olägligt för ers majestät? frågade parfymören och tog ett steg tillbaka.
— Nej visst inte. Det är bara en sak jag skulle vilja veta.
— Vilken då, ers majestät?
— Trodde ni, att ni skulle träffa mig här?
— Jag var säker på det.
— Ni sökte mig således?
— Jag gläder mig åtminstone åt att se ers majestät.
— Ni har någonting att säga mig, återtog Henrik.
— Det kan hända, ers majestät, svarade René.
Charlotte rodnade. Hon var orolig för att det avslöjande som parfymören tycktes vilja göra skulle
