— Sire, återtog René, jag fortsätter…
— Jaså, sade Henrik, det är inte färdigt än. Om jag blir kejsare fördubblar jag beloppet.
— Sire, min vän har gjort om horoskopet här i Paris ock det gav samma resultat. Han har anförtrott mig en hemlighet.
— En hemlighet, som angår hans majestät? frågade fru de Sauve livligt.
— Jag tror det, svarade florentinaren.
Han söker efter orden, tänkte Henrik utan att i minsta mån komma florentinaren till hjälp. Det tycks som om det skulle vara svårt att få fram saken.
— Nå, tala då, sade madame de Sauve, vad rör det sig om?
— Det rör sig om, svarade florentinaren med tonvikt på varje ord, de rykten om förgiftning som under någon tid varit i omlopp vid hovet.
Henriks näsborrar vidgades. Men detta var också det enda tecknet till hans alltmera ökade intresse.
— Och er vän florentinaren, sade han, känner till de där förgiftningshistorierna?
— Ja, ers majestät.
— Men hur kan ni tala om en hemlighet som inte är er egen, René, i synnerhet som denna hemlighet är så ytterst viktig? frågade Henrik i så naturlig ton som möjligt.
— Det är så, att min vän begär ett råd av ers majestät.
— Av mig?
— Vad är det att förvåna sig över, ers majestät? Ni erinrar er väl den soldaten i Actium som begärde ett råd av Augustus angående en rättegång.
— Augustus var advokat, invände Henrik, men det är inte jag.
— Sire, då min vän anförtrodde mig sin hemlighet, tillhörde ers majestät ännu det kalvinistiska
