Sida:Drottning Margot del I 1920.djvu/298

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

292

Har ni eller har ni inte erbjudit min käre svåger Henrik, därinne, alldeles nyss… hertigen sträckte ut armen och pekade mot bearnarens rum — er hjälp och att återinsätta honom på Navarras tron?

De Mouy såg på hertigen med förfärad min.

— Erbjudanden som han med förfäran har avvisat.

De Mouy stod fortfarande lika häpen.

— Har ni inte därvid erinrat om er forna vänskap, påmint honom om er gemensamma religion? Har ni inte förespeglat kungen av Navarra ett hopp, en så bländande förhoppning att han bländades därav, nämligen att han skulle få Frankrikes krona? Nå, är jag väl underrättad? Var det inte detta ni kom och erbjöd honom?

— Ers höghet, utropade de Mouy, detta är för mycket… det är så att jag måste fråga mig om jag inte bör säga att ers höghet har ljugit och därigenom här i rummet framkalla en strid på liv och död, för att genom den enes död förhindra spridandet av en så fruktansvärd hemlighet.

— Lugna er, min gode de Mouy, lugna er, sade hertigen av Alencon utan att förändra ens en min vid denna förfärliga hotelse. Hemligheten bevaras bättre om den får förbli mellan oss. Hör nu på mig och sluta med att fingra på ert värjfäste. För tredje gången säger jag er, att ni är hos en vän. Svara därför som en vän. Inte sant, kungen av Navarra har sagt nej till allt vad ni erbjudit honom?

— Jo, ers höghet, det kan jag tillstå, eftersom det inte komprometterar någon annan än mig.

— Utropade ni inte, då ni lämnade hans rum och kastade er hatt i golvet, att det var en feg furste, ovärdig att längre vara er ledare.

— Det är sant, ers höghet, det sade jag verkligen.