326
blir ond över de vansinniga saker jag kommer att säga.
— Jag kommer bara att bli ond på en sak, La Mole, och det är om ni kallar mig madame eller ers majestät. För er är jag bara Margareta.
— Ja, Margareta, ja Margareta, utropade den unge mannen, och formligen slukade drottningen med sina blickar.
— Det är bra, sade Margareta. Således är ni svartsjuk, min vackre kavaljer?
— Åh, så att jag kan förlora förståndet!
— Fortfarande?…
— Så att jag kan bli vansinnig, Margareta!
— Och svartsjuk på vem då? Låt höra!
— På hela världen.
— Till exempel?
— På konungen i första rummet.
— Jag trodde ändå, att efter allt vad ni sett och hört borde ni vara lugn i det fallet.
— Och på den där de Mouy, som jag såg i morse för första gången och som, enligt vad jag i kväll sett, kommit er så nära.
— På herr de Mouy?
— Ja.
— Och vem har kommit er att misstänka herr de Mouy?
— Hör på… jag kände igen honom på hans figur, på färgen av hans hår och på en naturlig känsla av hat. Det var han som i morse var tillsammans med hertigen av Alencon.
— Nå, på vad sätt har det med mig att göra?
— Det är detta jag icke kan veta. Men tala i alla fall öppet, madame. En känsla som min kan i brist på annat åtminstone ha rätt till öppenhet i gengäld. Se här, jag faller till era fötter. Om det som ni känner för mig inte är någonting annat än en övergående känsla, återger jag er era trohets-
