amiralen, som kungen några dagar förut givit tillåtelse att inträda till honom utan att låta anmäla sig och som hade kommit in under kungens sista ord.
— Nej, men se här ha vi ju amiralen, utbrast Karl och sträckte ut armarna. Så fort man talar om krig, adelsmän och duktiga karlar, så kommer han. Min kusin från Navarra och min kusin av Guise vänta förstärkningar för vår krigshär. Det var detta vi just sutto och talade om.
— Dessa förstärkningar komma just nu, sade amiralen.
— Har ni hört något ifrån dem? frågade béarnaren.
— Ja, min son, framför allt från de La Mole. Han var i går i Orléans och kommer i morgon eller i övermorgon till Paris.
— För tusan, amiralen måste vara en trollkarl eftersom han kan veta, vad som sker på trettio eller fyrtio lieues avstånd. Vad mig beträffar, skulle jag gärna vilja veta med samma säkerhet, vad som händer och sker eller vad som har hänt vid Orléans.
Amiralen låtsade ej märka denna pik av hertigen av Guise, vilken med dessa ord gjorde en tydlig anspelning på sin far Frans av Guise död. Denne hade blivit dödad av Poltrot de Méré i närheten av Orléans och man misstänkte att amiralen därvid haft sin hand med i spelet.
— Jag är alltid trollkarl, sade amiralen kallt och med värdighet, då det gäller att få noggranna underrättelser om vad som är av vikt för mina egna eller konungens angelägenheter. Min kurir anlände från Orléans för en timme sedan och tack vare postväsendet har han kunnat tillryggalägga trettiotvå lieues om dagen. Herr de la Mole, som rider sin egen häst, kan endast tillryggalägga tio om dagen och kommer därför inte fram fram förrän den 24. Det är hela trolleriet.
