mig beträffar så går jag nu och skriver till Ronsard.
— Adjö ers majestät.
— Adjö, min far.
— Er hand?
— Vad säger du, min hand?… Min famn, vid mitt hjärta, det är din plats. Kom min gamle krigare, kom…
Därmed drog Karl IX Coligny till sig och tryckte sina läppar mot hans vita hår.
Amiralen avlägsnade sig efter att ha torkat bort en tår.
Karl IX följde honom med ögonen, så länge han kunde se honom och stod och lyssnade tills ljudet av hans steg dött bort. Därpå lät han som hans vana var huvudet sjunka mot axeln och gick långsamt till vapensalen.
Detta rum var kungens favoritrum. Det var där han tog lektioner i fäktning av Pompée och lektioner i skaldekonst av Ronsard. Där hade han ordnat en stor samling av de vackraste anfallsvapen han kunnat få tag i. Alla väggarna voro klädda med sköldar, pilar, hillebarder, pistoler och bössor.
Karl IX stängde dörren efter sig, och efter att även ha låst den gick han och drog undan en väggbonad, som dolde en gång till ett litet rum, där en kvinna låg på knä i en bönstol och bad.
Som ljudet av konungens steg förtogs av mattan, hade kvinnan ingenting hört utan fortfor att bedja. Karl stod ett ögonblick tankfull och betraktade henne.
Det var en kvinna på fyratiofyra eller fyratiofem år, vilkens kraftfulla skönhet förhöjdes av den dräkt, som brukar bäras av bondkvinnorna i Caux. Hon hade på sig den höga mössa, som var så vanlig i Frankrike under drottning Isabellas av Bajern regeringstid. och hennes röda livstycke var övertäckt med guldbroderier. Rummet, som hon nu hade
