stannade. Därpå återvände han till amman och återtog.
— Det är bra, amma, låt honom komma in.
Kvinnan gick ut genom samma gång, genom vilken hon hade kommit, medan kungen lutade sig mot ett bord på vilket voro lagda en mängd vapen av alla slag.
Hon hade knappt gått ut förrän draperiet ånyo drogs åt sidan och den man som kungen väntade trädde in.
Det var en man på omkring fyrtio år med grå, falska ögon, med en böjd näsa som en ugglenäbb och ett brett ansikte med utskjutande kindkotor. Han försökte ge sitt ansikte ett vördnadsfullt uttryck, men lyckades endast åstadkomma ett hycklande leende och hans läppar voro bleka av fruktan.
Karl sträckte långsamt ut handen bakom sig och lade den på kolven till en pistol av ny konstruktion och såg med sin glanslösa blick på den nyanlände. Under denna granskning visslade han på en jägarvisa. Efter några sekunder sade han:
— Är det ni som heter Francois de Louviers Maurevel?
— Ja, ers majestät.
— Jag har velat träffa er.
Maurevel bugade sig.
— Som ni vet, fortfor Karl med eftertryck på varje ord, älskar jag alla mina undersåtar lika mycket.
— Jag vet, stammade Maurevel, att ers majestät är en far för sitt folk.
— Och att så väl katoliker som hugenotter i lika hög grad äro mina barn.
Maurevel stod tyst. Han darrade synbart inför kungens genomträngande blick, ehuru denne stod helt och hållet i skuggan.
— Det tycker ni nog inte om, återtog konungen,
