— Var är hon nu, den vackra hertiginnan?
— Hos sin svåger, hertigen av Guise.
Katarina betraktade de båda kvinnorna med sin misstänksamma blick och rynkade ögonbrynen.
— Kom hit, Claude, sade hon.
Claude lydde, Katarina grep hennes hand.
— Vad sade du till henne, skvallersyster där? viskade hon och kramade sin dotters hand så hårt, att Claude var nära att skrika.
— Madame, sade Henrik, som utan att förstå någonting hade givit akt på hela denna episod, får jag den äran att kyssa er hand?
Margareta räckte honom sin darrande hand.
— Vad sade hon till er? viskade Henrik i det han böjde sig ned för att trycka sina läppar mot hennes hand.
— Hon sade åt mig att inte gå ut. För Guds skull gå inte ut ni heller!
Detta var blott en svag ljusglimt, men den var tillräcklig för att Henrik skulle ana en hel komplott.
— Det är inte allt, sade Margareta. Här är ett brev, som en adelsman från Provence har kommit med.
— Herr de La Mole?
— Ja.
— Tack, sade han och stoppade brevet innanför sin livrock. Därpå lämnade han sin helt förtvivlade gemål och lade handen på florentinarens axel.
— Nå, mäster René, sade han, hur gå affärerna.
— Utmärkt, ers majestät alldeles utmärkt, svarade giftblandaren med sitt falska leende.
— Det tror jag nog, sade Henrik, när man som ni är leverantör åt alla krönta huvuden i Frankrike och utlandet.
— Utom åt konungen av Navarra, svarade florentinaren helt fräckt.
