92
— Vad nu, utropade Coconnas, tänker ni överfalla er gäst?
— Det är just vad jag tänker, i synnerhet som jag har slipat min värja.
— Jaså! sade piemontesaren och rynkade ögonbrynen.
— Jag har aldrig dödat annat än mina harar och höns, sade värdshusvärden, och jag vet därför inte hur det känns att mörda en människa. Jag skall öva mig på den här, så att ingen gör narr av mig för att jag bär mig tafatt åt.
— Guds död, det är hårt, herr de La Mole är i mitt sällskap. Herr de La Mole har superat och spelat med mig.
— Ja, men herr de La Mole är en kättare, sade Maurevel. Herr de La Mole är dömd till döden och om vi inte döda honom kommer någon annan att göra det!
— Dessutom, sade värden har han ju vunnit femtio écus av er.
— Det är sant, sade Coconnas, men det har skett på ett fullkomligt hederligt sätt, det är jag säker på.
— Vare sig han vunnit dem på hederligt sätt eller ej, kommer det att bli nödvändigt att betala honom. Men om jag dödar honom, bli ni kvitt.
— Nå, skynda på, mina herrar, ropade Maurevel Ett bösskott, ett värjstyng, ett knivstyng eller vad ni vill, men vi måste göra slut på saken, om vi vill komma fram i tid och hålla vårt löfte att hjälpa hertigen av Guise hos amiralen.
Coconnas suckade.
— Jag flyger, ropade La Hurière, vänta på mig!
— Guds död! utbrast Coconnas, han kommer att plåga den stackars karlen och kanske råna honom. Jag vill vara med och göra slut på saken,
