ryska icke något inflytande, och den 29 september aftalades med den ryske öfvergeneralen Buxhöwden en vapenhvila på obestämd tid.
Med glädje hade emellertid finska folket offrat gods och blod och lif i försvaret af hem och härd, och om också Svartholms och Hangö Udds fästningar fegt uppgifvits åt ryssarne, som därigenom vunno stora fördelar, hade man trots allt ändå bevarat hoppet, så länge ännu Sveaborg stod.
“Klar blef i hast hvar mulen blick,
när detta namn blott ljöd,
allt knot var slut, all sorg förgick,
det fanns ej köld, ej nöd.
Ny fart den finska björnen tog,
den skakade sin ram och slog.”
Hvad feghet och oduglighet icke kunde åstadkomma, skulle emellertid förräderiet i dess smutsigaste form, förräderiet för penningar, fullborda. I valet af befälhafvare på Sveaborg, på
"ön i hafvets famn
med Ehrnsvärds fästen på,
Gibraltars like i vår nord — —”
hade Gustaf IV Adolf varit lika olycklig som i valet af den finska arméns öfverbefälhafvare, då han anförtrodde denna viktiga post åt vice-amiralen Carl Olof Cronstedt, som, glömsk af sina plikter som befälhafvare, förgätande den trohet han var skyldig sitt land och sin konung, lät förleda sig af den ryske befälhafvaren Peter von Suchtelens förespeglingar att med en besättning af nära 7,000 man uppgifva en ytterst stark med 900 kanoner bevärad fästning, utan att ens uthärda en egentlig belägring, sedan ryssarne till sina skrämskott fogat andra “nödiga utvägar,” hvilka, enligt den ryske generalen Buxhöwdens klagan, “blifvit ganska dyra”, hvarför han hos sin regering anhöll om ytterligare 25 a 30,000 rubel. Det “gyllne krutets kraft” förnekade icke heller sin verkan, och Sveaborg uppgafs, den skamligaste kapitulation, hvartill någon svensk befälhafvare gjort sig skyldig. I högsta förbittring utbrast också vid underrättelsen härom Armfelt: “Glömma sin ära och komma ihåg sitt ekipage och sin egendom, lämna Ehrensvärds graf åt ryssar och icke föredraga att begrafvas under dess ruiner och multna med den store mannens ben — nej, jag törs icke tänka härpå, jag blir galen!” Hvad Finland kände har sedermera Runeberg uttalat:
“Tag allt hvad mörker finns i graf,
och allt hvad kval i lif,
och bilda dig ett namn däraf,
och det åt honom gif;
det skall dock väcka mindre sorg
än det, han bar på Sveaborg.”
Olycksbudet om Sveaborgs fall upplyste med ens den stora allmänheten om motgångarna i Finland. Fast man med största ifver slukade underrättelserna
