därvid blicken i dem, den ena efter den andra, medan dessa i högsta förlägenhet öfvervägde hvad de skulle svara. “Ah”, sade kejsaren, “det är ändå helt enkelt. Då jag icke mera är till, skall hela världen säga: Uff!”
Dessa ord äro betecknande för det tryck kejsarens välde började utöfva, icke minst på lifvet vid hans hof. Efter ett kort uppehåll i Paris gaf kejsaren befallning om den resa till Fontainebleau sommaren 1807, hvilken genom madame de Rémusats beskrifning erhållit en sådan ryktbarhet och under hvilken den mest bländande lyx utvecklades. Med denna resa ville Napoleon åter upplifva ett gammalt bruk från Ludvig XIV:s och Ludvig XV:s tider, då dessa konungar förde hela sitt hof med sig till Saint Germain, Marly eller Compiègne. Napoleon undvek emellertid, trots all den prakt, som utvecklades på resan till Fontainebleau, forna tiders slöseri, som stred mot hans sinne för ordning och sparsamhet; själf hade han också ända in i de minsta detaljer ordnat allt, som sammanhaångde med vistelsen på Frans I:s vackra slott.
Glädje förmådde kejsaren emellertid icke skapa omkring sig. Man hade dödande tråkigt, och själf hade han tråkigt. Förargad och nedslagen öfver de högtidliga och allvarsamma ansikten, hvilka ständigt omgåfvo honom, beklagade han sig för Talleyrand. “Det är verkligen egendomligt,” sade han; “jag har i Fontainebleau samlat ett stort sällskap; jag har velat, att man skulle roa sig; jag har reglerat alla nöjen, och ändå se alla ansikten så långa ut, och hvar och en har en trött och dyster uppsyn.” — “Det beror därpå,” svarade Talleyrand, “att nöjet icke rättar sig efter befallning, och här som vid armén ser ni alltid ut, sire, som om ni sade: Se så, mina damer och herrar, framåt marsch!”
Af alla nöjen voro sarskildt teateraftnarne de mest fruktade, liksom äfven de kinkigaste att ordna till kejsarens belåtenhet. Spektaklet skulle nämligen alltid vara omväxlande, och då icke någon italiensk opera gafs, måste alltid de förnämsta skådespelarne vid Comedie-Francaise, en Talma, en m:lle Duchesnois, en m:lle Georges uppträda. Som föreställningarna i Paris af denna anledning icke fingo lida något afbrott, hade en repertoar uppgjorts, som vunnit kejsarens gillande. Plötsligt föll det honom emellertid in att frångå den fastställda ordningen och fordra, att ett annat stycke skulle gifvas. Kurirer måste då genast afsändas för att i största hast hämta de personer och saker, som fordrades. Hela dagen förgick sedan i en meningslös oro af fruktan, att en tillfällighet, ett sjukdomsfall eller annan oförutsedd omständighet skulle lägga hinder i vägen för verkställandet af kejsarens befallning, och då slutligen allt med stort besvär ordnats, kom han på teatern ofta upptagen af andra tankar, förargad efter läsningen af någon engelsk tidning eller endast trött efter jakten; han funderade eller somnade. Ingen vågade applådera i hans närvaro: hofvet hade dödande tråkigt åt de eviga tragedierna; de yngre damerna somnade, och man lämnade spektaklet som om man sluppit en verklig pina.
Mellan festerna roade man sig att leka blindbock och med pantlekar af mer eller mindre barnsligt slag, och ofta satte sig madame de Rémusat till pianot hos öfverhofceremonimästarinnan, madame de la Rochefoucauld, för att på hennes begäran spela italienska danser, som voro moderna vid hofvet, medan prinsar, furstar, marskalkar och kammarherrar, segrare eller besegrade,
