Imperatorn föll, och hans besegrare skredo till att ordna arfvet efter honom. Ur deras underhandlingar utgick det europeiska statsskick, som med ringa förändringar skulle äga bestånd en följd af år. Under den heliga alliansens auspicier bar det på sitt änne reaktionens insegel, men förgäfves sökte de ledande furstarne och statsmännen undertrycka och utrota de frön revolutionen utsått bland folken. Under årens lopp hade den revolutionära andan hos nationerna åter vuxit sig stark, och efter flera fåfänga utbrott af densamma, visade den allmänna omstörtning, som vid seklets midt skakade Europas troner, till fyllest, att de styrande omsider måste taga folkviljan med i räkningen och låta denna erhålla inflytande på statens ledning.
Huru stor den politiska omhvälfningen år 1848 än var, förmådde den likväl icke förstöra det förflutna eller förverkliga alla sina ideal. Äfven denna gång inträdde den reaktion, som måste följa på den häftiga skakningen, men en af de första frukter, som detta revolutionsår allestädes, utom i det autokratiska Ryssland, bragte till mognad, var likväl det konstitutionella styrelsesätt med ministeriell ansvarighet och folkvald representation, som sedan dess i större eller mindre utsträckning rotfäste sig i alla europeiska stater och gaf en ny riktning åt det europeiska statslifvets utveckling, liksom äfven 1848 års revolution i sina följder åstadkom en ny gruppering af de europeiska staterna och ledde till nya maktförhållanden dem emellan.
Frankrike, som efter Napoleons fall måst träda tillbaka för Österrike och Ryssland, medan England följde sina intressen utanför Europa, upprättade på spillrorna af Ludvig Filips grusade borgarkonungadöme en republik, som dock efter en kort och ofruktbar tillvaro gaf vika för ett nytt kejsardöme. Under en annan Napoleon trängde det i förbindelse med England Ryssland tillbaka från dess dominerande ställning, förhjälpte de italienska enhetssträfvanden till seger öfver Bourboner och Habsburgare i halföns småstater, dref ut österrikarne ur Lombardiet och upphöjde huset Savojen på konungariket Italiens tron.
I Tyskland utvecklade under tiden den af den förste Napoleon så djupt förödmjukade preussiska staten sig till en stark militärmakt, och sedan det senare halfva århundradets snillrikaste och hänsynslösaste statsman trädt i spetsen för dess styrelse, blef Fredrik den stores monarki snart åter hotande för sina grannar och för världsfreden. Efter tre lyckliga krig, som förstorade det preussiska området och gjorde Preussen till Tysklands ojämförligt största stat, utdrefvo Österrike ur Tyskland och krossade det franska kejsardömet, kunde furst Bismarcks statskonst upprätta ett nytt tyskt rike af de förenade tyska staterna och sätta den tyska kejsarkronan på den åldrige preussiske monarkens hufvud. Frankrikes andre kejsare dog, liksom dess förste, i landsflykt, och för tredje gången upprättades republiken på ruinerna.
Under en följd af år var furst Bismarck Europas skiljedomare. Sin politik, som gick ut på att stärka Tyskland genom förbund med Europas andra makter och göra Frankrike maktlöst genom att isolera det, kunde han dock endast till en tid genomföra, och då han föll, måste han bevittna, att just det inträffade, som han mest sökt förebygga. Ett närmande inträdde mellan Frankrike och Ryssland, och detta närmande blef slutligen ett förbund som motvikt mot den trippelallians furst Bismarck stiftat mellan Tyskland, Österrike och Italien.
