funno, fattade fast fot bakom murdelarne, uppförde förskansningar med möbler och bjälkar och röjde bland alla dessa spillror vägar för sappörerna, som skulle underminera nästa hus. En god tredjedel af staden hade på detta sätt förstörts, men trots allt detta och fastän icke mindre än elfva tusen bomber inkastades i staden, höll Zaragoza sig alltjämt! Förgäfves erbjöd marskalken staden en hederlig kapitulation, den antogs icke. Belägringen fortsattes. Men om man med minornas tillhjälp lyckades förstöra husen, var förhållandet icke detsamma med de stora befästa klostren, ty deras förstöring skulle fordrat vidlyftiga arbeten. Man inskränkte sig för den skull till att spränga ett stycke af deras tjocka murar, och så snart breschen öppnats, framsändes en stormkolonn. De belägrade försvarade sig med det mest hårdnackade raseri, och i dessa anfall gjorde vi för den skull också de största förlusterna.”
Den 21 februari kapitulerade ändtligen hvad som fanns kvar af Zaragoza. Officerarne fingo därvid behålla sina värjor, men ett undantag gjordes för guvernören, Don José de Palafox y Melzi, hvilken af Napoleon behandlades icke som krigsfånge, utan som statsfånge och fördes till Frankrike till Vincennes’ statsfängelse. Då en förnäm spanjor vid namn d'Albuquerque, en släkting till Palafox, som ställt sig på fransmännens sida, på uppdrag af marskalk Lannes infann sig för att fängsla Palafox, öfverlämnade denne sin värja och sade med ädel stolthet: “Om edra förfäder, de berömda d’Albuquerque’s, återkomme till världen, skulle icke en enda finnas, som icke föredroge att befinna sig i den fånges ställe, som nu öfverlämnar denna af ära höljda värja, hellre än att vara i den affällings ställe, som kommer för att hämta den å hans fosterlands, Spaniens fienders vägnar”.
*
Efter sammanvaron i Tilsit hade en viss köld småningom inträdt mellan zaren och den franske kejsaren. Anledningen härtill låg till en del i den hårdhet, med hvilken Napoleon behandlade Preussen, som bestormade Alexander med böner om hans bemedling hos segraren, dels åter i den obenägenhet, som Napoleon visade att låta Alexander behålla de turkiska furstendömena Moldau och Wallachiet och införlifva dem med sina stater, såvida icke Alexander å sin sida ville tillåta, att Preussen underginge en ny stympning och beröfvades äfven Schlesien. Härtill ville emellertid Alexander på inga villkor gifva sitt samtycke, utan visade sig i stället benägen att uppträda såsom det misshandlade Preussens förespråkare. Förhållandet mellan de båda kejsarne hade kommit till denna döda punkt, då det engelska trontalet i januari 1808 förkunnade oförsonligt krig mot Napoleon och bestämde denne, att med Alexander söka en öfverenskommelse, som skulle afgöra alla sväfvande frågor. Den 2 februari skref Napoleon för den skull till den ryske zaren ett bref, som visar hvilka fantastiska planer hvälfdes i hans tankar, på samma gång det är ett vältaligt vittnesbörd om hvad Alexander I med god smak kunde låta bjuda sig. I brefvet lästes nämligen bland annat följande:
"En armé på 50,000 man, rysk, fransk, måhända äfven en smula österrikisk, hvilken öfver Konstantinopel tågade till Asien, skulle icke ens hunnit till Euphrat, förrän den skulle kommit England att darra och tvingat det på knä för kon-
