uppmärksamhet och inspirerade honom till hans “Theseus såsom Minotaurus’ besegrare,” hvarmed han öfverraskade Roms konstvärld.
Canovas rykte var härmed stadgadt, och under den öfriga delen af sin konstnärsbana skapade han icke mindre än 176 fullbordade arbeten, bland hvilka finnas tolf grupper och 53 statyer. Till hans mest fulländade skapelser höra gruppen “Amor och Psyche,” i Louvrens museum, “Hebe,” i Münchens glyptotek, “Theseus såsom centaurdödare,” gruppen “Mars och Venus,” gruppen “De tre gracierna.” Hans ädlaste skapelse torde väl vara den grafvård han förfärdigade på beställning från Venedig för att resas öfver Titians hviloplats, men som sedermera utfördes för att pryda ärkehertiginnan Maria Kristinas graf i Wien och hvaraf en reproduktion tjänar som minnesvård åt honom själf i kyrkan dei Frari i Venedig.
Canova sade om sitt lif, att hans bildverk voro de enda tecknen till hans borgerliga tillvaro. Han lefde, ogift, mycket tillbakadraget och lämnade endast två gånger Rom på någon längre tid för att besöka Wien, Paris och London. Han öfverhopades med utmärkelser af alla slag; påfven inskref med egen hand konstnärens namn i den gyllene boken på Capitolium och förlänade honom titeln af marchese di Ischia jämte en ansenlig pension. Då Canova afled i Venedig, hade hans stjärna redan börjat undanskymmas af strålglansen från Thorvaldsens rykte. Själf betraktade han sin yngre medtäflare utan minsta skymt af afund och framhöll eftertryckligt den stora begåfning, som utmärkte "Jasons” skapare, il giovanone danese, "den unge dansken.”
*
För litteraturen och författarne var Napoleons herravälde ingalunda gynnande. Napoleon betraktade alltid med misstänksamma blickar allt, som höjde sig öfver medelmåttans eller den rena utilitetens nivå, liksom hvarje själfständig karaktär, hvarje yttring af frihetskänsla eller motsägelse; och öfver ett författareskap, som för hans despotiska ande tycktes förråda en skymt af tankens eller ordets oberoende, utöfvades också den strängaste censur.
De namn, som ännu i likhet med Delilles och Joseph Chéniers pryda konsulatets år, tillhöra författare, som kvarstå från en förgången tid. Delille lyckades för öfrigt aldrig förvärfva Napoleons ynnest. Såsom förste konsul ansåg han sig visserligen böra aflägga ett besök hos den fräjdade skalden, men det intryck han gjorde på denne och själf erhöll af Delille var icke fördelaktigt. “Delille jollrar själfullhet,” sade Napoleon, och den gamle skalden fann, att Bonapartes konversation “luktade krutrök.”
Med sin smidiga och blomstrande vältalighet blef Fontanes det napoleonska herraväldets gynnade loftalare i senaten och lagstiftande kåren och täckte med sina väl svarfvade talesätt på ett ganska utmärkt sätt den fullständiga innehållslösheten hos kejsardömets officiella författareskap, liksom han äfven spelade rollen af ett slags litterär polisprefekt och slutligen af Napoleon gjordes till stormästare för universitetet. Till den krets, som bildade sig kring Fontanes, kring kritikern och estetikern Joubert, kring Portalis, som varit Napoleons rättskunniga biträde vid konkordatets affattande, och kring några damer, i synnerhet madame Récamier, sällade sig vicomte de Chateaubriand, som gjorde stor lycka med sina båda berättelser “Atala” och “René” samt sitt större arbete “Génie du Christianisme,” i hvilka han förde den under revolutionstiden
._XIX_century.jpg){kind=link}
