förstått att bevara jämte den enskildes tankefrihet och den idealistiska filosof, som satt en damm mot hennes landsmäns materialistiska riktning. I motsats till den franska akademiens lagstiftande myndighet och språket behärskande tyranni, prisade hon den tyska andens tillförsikt och själfbehärskning, som var sin egen lag och regel och med all frihet i diktningen icke ledt till en ‘smakens anarki, utan till konstens idealbegrepp och till den rikaste mångfald af dess alster?’ ”
Denna lofsång öfver det underkufvade och föraktade Tyskland var mer än Napoleon kunde tillåta. Madame de Staël hade visserligen erhållit tillstånd att för korrekturens genomseende närma sig Paris till ett afstånd af 40 lieues, men då boken utlämnades i bokhandeln, gaf kejsaren sitt lydiga redskap Savary befallning att lägga beslag på hela upplagan, 10,000 exemplar, som förstördes, medan bokhandlaren erhöll en ersättning af 20 napoleond’orer. Samtidigt fick madame de Staël befallning att utlämna sitt manuskript och inom tjugufyra timmar aflägsna sig ur Frankrike. I det bref, Savary af denna anledning sände henne, hette det: “Ni skall icke söka orsaken till denna befallning i den tystnad, ni iakttagit om kejsaren i ert senaste arbete; det skulle vara ett misstag; han kunde icke finna någon plats i det, som vore honom värdig. Men er förvisning är en naturlig följd af den bana, ni ständigt följt under de senare åren. Det har förekommit mig, som om luften i detta land icke passade er, och vi äro lyckligtvis ännu icke reducerade till att nödgas söka förebilder i de folkslag, som ni beundrar. Ert senaste verk är icke franskt.”
Madame de Staël återvände till Coppet, hvarifrån hon icke fick aflägsna sig längre än 4 lieues. Men där var hon också drottning. Dansken Oehlenschläger, som 1808 besökte henne på hennes egendom, säger: “Jag har aldrig känt ett fruntimmer med så mycket snille som hon, men därför har hon också något manligt i sitt väsen. Vacker var hon icke, men hennes briljanta bruna ögon hade dock något tilldragande, och den kvinnliga förmågan att vinna, med finhet behärska och i umgänget förena män af de mest olikartade karaktärer ägde hon i hög grad. Besinnar man dessutom, att hon var utomordentligt rik, gästfri och nästan hvarje dag gaf präktiga gästabud, så undrar bestämdt ingen på; att hon som en drottning eller fée drog männen till sig i sitt förtrollade slott. Man skulle nästan tro, att det var för att beteckna detta herradöme, som hon alltid satt och lekte med en liten löfkvist i handen under måltiderna. Hvarje dag måste betjänten lägga en dylik kvist bredvid hennes tallrik, ty den var henne lika oumbärlig som sked, knif och gaffel.”
Men om Napoleon också kunde kränka och förfölja madame de Staël, kände han trots allt likväl med grämelse behofvet att vinna den snillrika kvinnan. Tjänstaktiga andar närmade sig henne och läto förstå, att en, om än aldrig så liten, förändring i åsikter eller öfvertygelse skulle förskaffa henne, som så djupt saknade sitt Paris, att hon vid Génèvesjöns stränder kunde utbrista: “Huru mycket vackrare är ändå icke rännstenen vid rue du Bac!” tillstånd att återvända till Frankrike, och då hon i bestämdare form uppmanades att skrifva “blott ett enda litet ord om konungen af Rom, så skulle alla hufvudstäder öppna sig för henne,” svarade hon endast: “Jag önskar honom en god amma!”
På Coppet utbröto ofta häftiga uppträden mellan den snillrika madame de Staöl och hennes båda beundrare, A. W. Schlegel “med sitt mulna onda ansikte och sin tyska tyngd” och Benjamin Constant.
