tonkonsten. Haydn var i ordets fulla bemärkelse tondiktare för folket, ur hvars led han själf utgått. Punktlig och ordningsälskande, iakttog han alltid noga de konventionella skrankor, tidsförhållandena uppställt. Redan tidigt på morgonen visade han sig i fullständig toalett, så att han endast behöfde taga hatt ach käpp för att gå ut. Så ofta han förehade en större komposition, tog han fram sina bästa kläder och klädde sig fin och prydlig, ty endast då förmådde han skrifva. Med största noggrannhet genomsåg han hvarje afton sina hushållsräkningar, och det genomhederliga, praktiskt förståndiga drag, som utmärker fordna tiders konstnärer, framträder i hela hans väsen. Stilla och anspråkslös i sitt yttre uppträdande, hade Haydn “umgåtts med kejsare och konungar och många stora herrar, men på förtrolig fot ville han icke lefva med sådana personer, utan höll sig hellre till folk af sin egen klass,” i detta fall raka motsatsen till Beethoven, som, då han en gång i Carlsbad promenerade med Goethe, väntade, att det Österrikiska hofvet skulle hälsa på honom, och begaf sig in “midt i tätaste hopen,” medan Goethe vördnadsfullt förblef stående afsides.
.jpg)
.jpg){kind=link}