Torressundet och företog noggranna undersökningar af den australiska kusten, hvilka sedermera 1837—1842 fullbordades af Wickham och Stokes om bord på “Beagle".
Sedan redan Cook på sin andra resa kringseglat södra polkretsen och på 71° 10′ sydlig bredd stött på en oöfverskådlig ismur, som tvang honom att återvända, och fastställt, att sydpolens region öfvervägande omgafs af haf; dröjde det 45 år, innan, på zar Alexander I:s befallning, en rysk sjöfarande vid namn von Bellingshausen öfverskred de gränser, som Cook dragit för närmandet intill sydpolen. Under vintern 1819—1820 begaf sig von Bellingshausen på sin färd och fann det höga “Alexanders land”, det första sydpolarlandet. Sedermera genomsvärmade säl- och hvalfiskfångare det antarktiska hafvet på höga breddgrader och vederlade därmed Cooks påstående, att ingenting därstädes funnes att få.
Sökandet efter den magnetiska sydpolen, hvars läge den utmärkte tyske matematikern och fysikern Gauss bestämt på grund af sina beräkningar, föranledde nya expeditioner, under hvilka Dumont d’Urville (1790—1842) den 19 januari 1840 fann den 1000—1400 m. höga kust, åt hvilken han gaf namnet Adélielandet, och den amerikanske kaptenen Wilkes samma år upptäckte land på ställen kring sydpolen, som hans föregångare ännu icke funnit. De förnämsta expeditionerna företogos likväl af engelsmännen, hvilka under befäl af James Clark Ross (1800—1862), sin tids mest erfarne polarfarare, 1839 utsände fartygen “Erebus” och “Terror”, och denne djärfve sjöman upptäckte, sedan han banat sig väg genom en bred ström af drifis, den 11 januari 1841 land på 71° 13′ sydl. bredd och kort därefter de båda ståtliga sydpolsvulkanerna “Mount Erebus” och “Mount Terror”, af hvilka den förstnämnda utsände rök och lågor. Ross lyckades framtränga ända till 78° 10′ sydlig bredd, dit ingen före och ännu ingen efter honom kommit, och belönades för sin djärfhet med upptäckten af Victoria-land. Visserligen lyckades han lika litet som Dumont d’Urville och Wilkes att finna den magnetiska sydpolen, men han närmade sig densamma likväl på ett afstånd af omkring 250 kilometer och kunde fastställa, att den måste befinna sig i det inre af Victoria-land. Med hans resor, hans magnetiska bestämningar och djupmätningar, uppgifter om lufttrycket och för öfrigt lika rika som märkvärdiga iakttagelser af isförhållandena och det organiska lifvet i sydpolarhafvets djup kan man säga, att våra kunskaper om den antarktiska naturen tagit sin början och att de ännu till stor del hvila på hvad han utforskat och meddelat.
Utforskandet af norra Amerikas västkust, som i förra århundradet ifrigt bedrefs af Cook och andra engelsmän äfvensom af spanska sjöfarande, återupptogs först 1816 af ryssen Kotzebue, som anställde sina undersökningar i samband med de försök, hvilka gjordes för att finna en nordvästlig genomfart norr om Amerika från Atlantiska till Stilla hafvet, försök, hvilka, sedan de en längre tid hvilat, med förnyad ifver upptogos på föranstaltande af den engelska geografen John Barrow. År 1818 afsändes John Ross, farbroder till James Clark Ross, med skeppen “Isabella” och “Alexander” för att genom Davissundet söka en västlig väg, men utan framgång. Följande år framträngde William Edward Parry den 4 september till mer än halfva vägen mellan Davis’ och Beringsundet och förvärfvade åt sig och besättningarna på sina fartyg “Hecla” och “Gripe”
