afvikande något i enskildheterna och framför allt något högre organiserad.” På grund af egendomligheter i vissa djurarters geografiska utbredning trodde sig Agassiz till och med böra antaga, att “en och samma djurart skapats på olika ställen af jorden, eller, såsom man på hans tid uttryckte sig, att för en och samma art funnes flera skapelsecentra.” Det uppgifves, att den religiösa ofördragsamhet, som rådde vid det puritanska universitet, vid hvilket Agassiz i Nordamerika anställdes som lärare, icke varit utan inflytande på hans åsikter. Härmed må förhålla sig huru som helst, så måste det dock väcka undran, att en naturforskare af hans rang och därtill en framstående geolog, som genom sina arbeten öfver Schweiz’ glaciärer särskildt riktat denna gren af naturvetenskapen med värderika bidrag, kunnat omfatta kataklysmteorien och draga ut dess konsekvenser in absurdum.
Äfven för växtrikets utforskande voro århundradets första årtionden särdeles fruktbringande. Redan före Humboldts stora resa hade Carl Ludvig Willdenow sökt uppdraga grundlinjerna för kännedomen om växternas lokala utbredning och förekomst, åtskilt den varma och tempererade zonens kulturväxter och sökt utforska polargränsen för några europeiska trädarter, företrädesvis för björken. Äfven Leopold von Buch efterspanade ifrigt 1806—1808 på sin resa i Sverige och Norge de klimatiska gränserna för några växtarter och angaf de ställen, på hvilka han under sin vandring norr ut lämnade bakom sig lind, ask, lönn, tall och gran, till dess att endast björken blef honom trogen till 70° nordl. br.
Hans vän, den framstående svenske botanikern Göran Wahlenberg, född den 1 oktober 1780 på Skarphyttan i Värmland, död såsom professor i Uppsala den 22 mars 1851, intog genom sina forskningar och de resultat, till hvilka dessa ledde honom angående växternas geografiska och klimatologiska utbredning ett framstående rum. Under åren 1800, 1802, 1807 och 1810 genomvandrade han Lappland och uppställde som lag, att hvarken årets medeltemperatur eller vintertemperaturen, utan solvärmen vore afgörande för växterna. År 1812 begaf sig Wahlenberg till Schweiz, och 1813 genomströfvade han Karpaterna för att undersöka, om jordens lodräta upphöjning utöfvade samma verkan på växtvärlden som den geografiska breddens tilltagande. Så länge han i Schweiz icke öfversteg höjdgränserna för ekar, fruktträd, lindar och almar, aflopp allt i samma ordning; men mellan löfträdens gördel och snögränsen började olikheterna. I Lappland ligga båda gränserna endast 1,800, i Schweiz 2,700, i Karpaterna 3,400 fot ifrån hvarandra. Då en vandrare nedstiger från de lappländska snöfjällen, träffar han en alltid klar, varm sommar, som är alldeles fri från alla åskväder; han omgifves af björkarnes glada grönska, mellan hvilka moln af myggor dansa, bina svärma och de lifliga renarne hoppa, en bild af brådskande njutning af de korta sommarstunderna. I Alperna däremot utbreda sig öfver honom de dunkla barrträdsskogarne, som sent och långsamt drifva sina skott, men icke fälla sina barr. På de öppna betesmarkerna, på hvilka han saknar binas och insekternas svärmar, hvila Alpernas tröga boskapshjordar, hvilka dag och natt blottställa sina orörliga nackar för försenade eller för tidiga snöfall och åskvädrens stormar, ja, ofta ser man midt i sommaren grönskan försvinna under nyfallen snö.” Denna motsats mellan en kort, men ostörd,
