sig själf.” “Det mest spirituella och förnäma sällskap församlade sig hos henne, men allt tillgick otvunget och anspråkslöst; ingenting var arrangeradt eller förberedt; slumpen, gästernas bekvämlighet och smak voro de enda ceremonimästarne; hon tog emot hemma hos sin moder, och fastän ganska rik, tillät hon sig inga omständigheter för att representera: man samlades verkligen icke hos henne för den välfägnad man erhöll, ty allt var ytterst enkelt, men man kunde icke tänka sig något hemtrefligare.” Värdinnan själf var “hvarken ståtlig eller vacker, hade en späd växt och ett fint ansikte, men ögon, som ingen med dåligt samvete vågade trotsa; med en hjärtlig välvilja, som tillåter äfven den minst lysande förmåga att göra sig gällande, förstod hon att lifva upp samtalet, då det hotade att afstanna, hejda det, då det var på väg att bli alltför fritt, återföra det inom gränserna, då det redan öfverskridit dessa; allt, hvad hon säger, är som ett aldrig sinande öfverflöd af blixtar, som belysa och öppna nya synvidder; hon förstår allt, hon känner allt, och hennes uttalanden äro ofta, trots sin paradoxa och roande form, af en sådan slående sanning, att man efter åratal upprepar dem för sig, icke kan underlåta att tänka på dem och förvåna sig öfver dem.”
Men fastän hon sålunda “med fulla händer strödde sitt snilles och sitt hjärtas skatter omkring sig, förmådde hon dock aldrig ordna dessa pärlor, ty skriftställarinna var hon icke, och hon saknade till och med framställningstalang. Lifligt intresserad för filosofi och politik och utmärkt för den djärfva fördragsamheten i sin uppfattning, framstår Rahel Levin äfven såsom en tolk för kvinnans emancipation, och hennes idéer ha också återklingat mot århundradets slut, men trots detta förnekade hon aldrig kvinnan i sitt hjärta. Ovärdigt och brutalt besviken i sina känslor och sedermera gift med Varnhagen von Ense, fordrade hon större frihet i äktenskapet, ty hjärtats önskningar och behof förbli dock evigt fria, och det vittnar om bristande människokännedom, då man inbillar sig, att kvinnans själsdaning är annorlunda beskaffad än mannens, och att hon helt och hållet kunde lefva endast af sin makes eller sons existens, en fordran, som endast har sin grund i den förutsättningen, att kvinnan till hela sin själ icke visste något högre i världen än sin makes fordringar och anspråk eller sina barns önskningar; vore detta förhållandet, skulle hvarje äktenskap redan i och för sig vara det högsta mänskliga tillstånd, hvilket det dock icke är.”
Rahels fördragsamhet med de förvillelser, till hvilka många medlemmar af den krets, som, omgaf henne, gjorde sig skyldiga, skulle förefalla sällsam hos en kvinna, som själf var dygdig, om hon, icke i detta som i många andra afseenden hos sig förenat sin tids motsatser. Sålunda kunde hon vara prins Louis Ferdinands förtrogna, åt hvilken denne utsväfvande furste anförtrodde de mest grannlaga förhållanden, och därjämte väninna åt hans älskarinna, den bedårande Pauline Wiesel, om hvilken von Brinkman, idel eld och lågor, utbrast: 0“Jag skall i all evighet tacka gudarne för, att de låtit mig lära känna denna himmelska företeelse, och jag skall älska henne, så länge jag ännu kan känna hvad som är skönt, älskvärdt, originellt, ensamt i sitt slag; jag betraktar henne absolut som en uppenbarelse ur den grekiska mytologien.”
För teatern hyste Rahel en verklig lidelse och tog gärna mot skådespelare och skådespelerskor på en tid, då de förre ännu icke hade tillträde till bättre kretsar och de senare, enligt Goethes ord, måste kuska omkring på Thespiskärran,
