I båda fallen var nämligen fantasien mera obunden än hvad den antika konstens lagar fordrade, och “fantasi blef romantikernas lösen; i dess allt omfattande eter skulle allt skapande och allt skapadt försjunka; endast hvad som besjälades af dess fläkt hade full rätt till konstnärligt gällande.” Liksom myten och religionen, så var också drömmen fantasiens fria, ja friaste skapelse. Världen var full af poesi, man visste blott icke rätt hvar den började eller hvar den slutade, och då alla skiljaktigheter utplånades, öfvergingo alla konster i hvarandra, liksom de olika slagen af poesi, och “ett verk syntes så mycket fullkomligare, ju obestämdare det var till sin karaktär och ju rikare det var på hvarandra motsägande ingredienser.” Allt kom på detta sätt att gå ut på fantastiskt godtycke och otyglad egoism i förening med en ironi, som dömer och gisslar sitt eget verk och slutligen hamnar i bitter modlöshet och förtviflan.
Den tyngdpunkt, som sålunda gått förlorad, och det stöd och den tröst, som under dylika omständigheter behöfdes, erbjöds romantikern af den katolska kyrkan, på samma gång denna med sin färgprakt och sin rikedom på under och sina redan färdiga helgonmyter gaf näring åt fantasien och den längtande känslan, och för att vinna dessa fördelar följde också många af den romantiska skolans anhängare den drift, som förde dem i den romerska kyrkans sköte, och blefvo katoliker. På detta sätt blef romantismen, från att ha varit en estetisk-revolutionär rörelse, en politisk-reaktionär, och såsom talangfull och vältalig tolk för den senare riktningen framstår åter Friedrich Schlegel, som i sina “föreläsningar öfver den gamla och nya litteraturen” öfverskådar hela litteraturen “från en högre ståndpunkt,” säger Heine, “men en ståndpunkt, som dock alltid är en katolsk kyrkas torn, hvars klockor ringa till allt hvad han säger: stundom hör man till och med tornkajorna, som kringflaxa honom, kraxa, och högmässans rökelse doftar en till mötes, och ur de vackraste ställena framblicka idel tonseurerade tankar.”
Verkligt fin och djup, ehuru öfverspänd och sjuklig känsla talar ur de alster, som flöto ur Friedrich von Hardenbergs, kallad “Novalis,” penna. I hans “hymner till natten,” skrifna under intrycket af den djupa smärta, hans bruds död orsakade honom, uttalar sig en längtan att dö: “lifvet vore endast en själens sjukdom och borde betraktas som en skön, snillrik dröm, en hägring på andra sidan grafven, ett härligt skådespel, som gjorde denna världen underbar, spöklik och trolsk. Äfven i Eichendorffs dikter, som utkommo 1808, talar romantikern ännu känslans och stämningens språk, hvaremot hans novell “Ur en odågas lif” framställer det romantiska idealet i ett sysslolöst och ändamålslöst lif. Hvilka sällsamma idéer romantiken kunde ingifva sina anhängare, visar Adelbert von Chamissos novell om “mannen, som förlorat sin skugga” och för hvilken denna förlust blef ödesdiger för hela hans lefnad. Författaren hade på en resa förlorat hatt, kappsäck, handskar och näsduk, och detta gaf hans vän, baron de la Motte Fouqué, anledning att fråga honom, om han icke också förlorat sin skugga. Fouqué själf var en flitig författare af riddareromaner, af hvilka berättelsen “Undine” fördelaktigt utmärker sig för poetisk känsla och lämnat text till Lortzings romantiska opera af samma namn.
En af skolans mest begåfvade medlemmar var Ludwig Tieck från Berlin (1777—1853), Cervantes’ mönstergilla öfversättare, hos hvilken “böjelsen för
