trådar, som förbundo denna konstentusiasm med katolicismen, och ny impuls erhöll denna riktning, sedan F. F. Wallraf och bröderna Boisserée börjat tillvarataga och samla de gammaltyska konstverk af Kölnerskolans medlemmar, som funnos spridda i Rhentraktens kyrkor och hotades med undergång.
Det var emellertid icke ur fosterländska källor, de unga målare och bildhuggare, för hvilka “den konstälskande klosterbroderns hjärteutgjutelser” blefvo en andaktsbok, skulle hämta sina idéer. Liksom för den klassiska skolans anhängare Rom varit målet för deras vandringar, så blef det kristna Rom med dess heliga minnen den stad, dit Tysklands målare och bildhuggare af den romantiska skolan vallfärdade, för att i katolicismen, i kyrkor och kloster och vid den heliga faderns fötter söka råd och fromma ingifvelser. Det är karaktäristiskt för hela riktningen, att dess första anhängare i San Isidoros af Napoleon I upphäfda kloster på Monte Pincio grundade en förening, i spetsen för hvilken stod Friedrich Overbeck från Lübeck (1789—1869), som studerat vid k. k. akademien för de fria konsterna i Wien, men reglerats på grund af en demonstration mot det därstädes rådande undervisningssystemet. De unge män, som på detta sätt sammanslutit sig, delade sin tid mellan besöken i basilikor ock kyrkor och personliga studier och lefde för öfrigt ett fullkomligt klosterlif, men sina djupaste intryck medförde de dock från en utflykt, som de gemensamt gjorde till Toscana, där de lärde känna de gamla toskanska mästarnes, framför allt Fra Angelicos verk. I sin hänförelse trodde de sig nu ha funnit sin sanne lärare, efter hvilken de sökte bilda sig och som de sökte efterlikna. Af sina kamrater erhöllo de öknamnet “nazarener” — namnet “prerafaeliter” var ännu icke uppfunnet — och dessa nazarener ägnade sig helt och hållet åt den kristna konsten, sådan den tedde sig för dem, sedd med romantikens ögon, blek och färglös med stela, asketiska former, men utan de gamle mästarnes naiva uppfattning.
Det inflytande romantiken utöfvat på århundradets politiska, religiösa, estetiska och vetenskapliga utveckling har ingalunda varit obetingadt godt. Sken, godtycke och lek voro den romantiska skolans utmärkande egenskaper, och då dess anhängare öfverlämnade sig åt fantasiens fria spel, spunno de in sig i en dröm- och sagovärld och förlorade allt sinne för verklighet och sanning. På dettta sätt ha de framkallat realismen, som äfven i sina största och mest motbjudande öfverdrifter endast är en protest mot den romantiska skolans osannfärdighet.
* * *
I själfva verket hade Preussen af Napoleon behandlats med lika kränkande öfvermod som grym hänsynslöshet, och till förödmjukelsens skam och bitterhet hos de besegrade sällade sig de fysiska och materiella lidanden, kriget orsakat. Visserligen hade fred slutits på de mest betungande villkor, men detta oaktadt blef det aldrig slut på segrarens fordringar, som tvärtom oupphörligt stegrades. Händelserna i Spanien och Rysslands hållning förmådde omsider Napoleon till att ingå på konventionen i Paris 1808, enligt hvilken Preussen erkände sig ännu skyldigt 140 millioner francs, och till dess att dessa penningar inbetalades, skulle 10,000 fransmän hålla fästningarna Stettin, Käustrin och Glogau besatta. Sju militärvägar höllos öppna för fransmännen, och ända till 1813 måste monarkien
