allvar taga i betraktande, om icke Preussen åter skulle kunna upptaga striden mot Napoleon. “Bättre vore det för konungen,” förklarade Stein, “att förlora sin krona än att, såsom nu var fallet, vegetera i slafveri.”
Men liksom Steins reformer på den civila förvaltningens område hade många fiender, så hade Scharnhorsts förändringar inom arméorganisationen också många motståndare, och bland de preussiske konservative och högadlige ämbetsmännen och militärerna funnos många inflytelserika personer, som oaflåtligen predikade obetingad underkastelse under Napoleon, i Berlin uppvaktade dennes generalintendent Daru och på alla sätt motarbetade Stein. Desse konservative, till hvilka hörde furst Hatzfeldt, den gamle fältmarskalken, grefve von Kalkreuth, general von Marvitz och, trots hans hat till fransmännen, äfven general York, utom mindre framstående personer, hade, efter hvad Steins biograf J. R. Seeley meddelar, aftalat en komplott för att draga den vankelmodige monarken öfver till sina åsikter. På en fest, som gafs af grefvinnan von Kalkreuth på en landtgård i närheten af Königsberg och vid hvilken konungen och drottningen skulle infinna sig, skulle man omringa konungen och föreställa honom vådorna af Steins reformer samt söka genomdrifva hans entledigande. Man hade visserligen icke kunnat undgå att äfven inbjuda Stein, men trodde icke, att han skulle komma, enär man visste, att han icke var någon vän af tillställningar. Stein hade emellertid fått någon vink om hvad som förehades, och just i det kritiska ögonblicket gjorde han hela planen om intet genom sin plötsliga ankomst och sin förklaring för värdinnan, att “han kommit därför att han hört, att mycket intressanta saker skulle afhandlas.”
Steins ställning var således långt ifrån säker; Fredrik Wilhelm III hade nödtvunget vändt sig till honom, och äfven från fransk sida började man betrakta honom med misstro, måhända på grund af ränker från det fransk-vänliga partiet vid preussiska hofvet.
Under sådana förhållanden begick Stein den oförsiktigheten att till en medlem af hofpartiet, furst Wittgenstein, en man utan grundsatser och karaktär, skrifva ett bref, i hvilket han öppet omtalade utsikterna för en resning mot Napoleon i Westfalen och önskvärdheten att på allt sätt underblåsa det rådande missnöjat. En assessor Koppe skulle öfverbringa brefvet och hade fått noggranna föreskrifter att iakttaga den största försiktighet och noga dölja sina papper i vagnen. Men Koppe åsidosatte dessa föreskrifter och förde papperen helt öppet med sig. I Berlin besökte han sin familj, i hvilken en fransk spion vid namn Vigneron umgicks, och då han därefter fortsatte sin resa, hejdades han i Spandau och lämnade på anfordran alla papperen utan invändning ifrån sig. Kort därefter stod Steins bref att läsa i Le Moniteur, och det blef genast klart, att Steins kvarstående som minister måste föranleda krig. Stein erbjöd sig också att afgå, och sedan Fredrik Wilhelm III öfvertygat sig om, att ryske zaren stod på Napoleons sida, entledigade han sin store minister för att sedermera aldrig återtaga honom. Den 16 december utfärdade Napoleon sitt mycket omtalade dekret, som förklarade “den nämnde Stein” för Frankrikes och Rhenkonfederationens fiende och konfiskerade hans egendom; hans person skulle gripas hvar han kunde anträffas af de franska eller tyska trupperna. Stein måste midt i vintern fly
