för visso komma, men jag skall icke se dem.” Med hennes bortgång tycktes den sista ljusglimten försvinna från himmelen, och i den djupa tystnad, som utbredde sig öfver Tyskland, hördes endast klenmodiga ministrars gråtmilda stämmor, då de sökte beveka den obeveklige. Före sin död hade drottningen af harm öfver ministern Altensteins fega förslag att afstå delar af Schlesien åt Napoleon såsom afbetalning på hans fordran, förmått konungen att entlediga Altenstein. Med Napoleons bifall utnämndes i hans ställe i juni 1810 friherre Karl August von Hardenberg, född den 31 maj 1750 i Hannover, död den 22 nov. 1822.
Hardenbergs första och viktigaste uppgift måste bli att ordna finanserna och, för att rädda Schlesien, anskaffa penningar till betalande af återstoden på krigskostnadsersättningen till Frankrike. I sitt s. k. finansedikt af den 27 oktober 1810 påbjöd han för den skull åtskilliga skatter och pålagor såsom en allmän konsumtionsafgift, gällande icke allenast för städerna, utan för hela landet, en personlig afgift gällande utan undantag hvar och en, som fyllt tolf år, stämpel- och patentafgifter, lösen för tillståndsbevis att bedrifva yrke, en lyxafgift för betjäning, hästar, vagnar m. m., och härtill slöto sig reformer, åsyftande att ytterligare befria handel och industri från inskränkande fjättrar. Böndernas äganderätt utsträcktes äfven till den jord, de innehaft som ärftligt arrende under riddaregodsen, och genom en tjänstehjonsstadga af den 8 nov. 1810 ordnades husbönders och tjänares ömsesidiga förpliktelser i mycket frisinnad anda. Slutligen utfärdades den 11 mars 1812 ett dekret angående judarnes emancipation, hvilket gaf detta smädade och plågade folk statsborgerliga rättigheter mot villkor, att de i likhet med sina kristna medborgare också uppfyllde samma plikter mot staten.
De förordningar, som Hardenberg sålunda utfärdade under åren 1810 till 1812, väckte emellertid det lifligaste motstånd, och då i februari 1811 en församling af sextio af regeringen utsedda delegerade för alla stånd sammanträdde i Berlin, framkallade de förfördelade intressena endast bitter opposition, utan att alstra en enda sund eller praktisk tanke, och de adliga medlemmarne läto till och med genom sin ordförande, general von Marwitz, förklara den nya författning, som införde ett statsråd och ett kabinett, i hvilka statskansleren intog den dominerande ställningen, äfvensom de utfärdade förordningarna för ingrepp i bekräftade och besvurna rättigheter och en fördärflig efterhärmning af franska bruk. Hardenberg lät visserligen häkta von Marwitz och en annan af de värsta skrikhalsarne, men hans och i synnerhet konungens förtroende till många af de påbjudna reformernas nytta rubbades; ja, det löfte, som uttalats i finansediktet om en “ändamålsenligt inrättad representation såväl för provinserna som för det hela,” fick förfalla och inlöstes icke under Fredrik Wilhelm III:s hela regering. Tvisten mellan regering och folk antog en sådan skärpa, att Gneisenau klagande skref till Stein: “Vårt öde skall nå oss, såsom vi förtjäna; vi skola gå under med skam, ty vi kunna icke dölja det: nationen är lika dålig som dess regemente!”
Hardenberg lyckades rädda Schlesien, men endast för att Preussen skulle nödgas påtaga sig ett ännu tyngre ok än förut. Napoleon, som redan så hårdt beskattat landet, hade ännu icke pålagt det sin blodskatt. Den preussiska armén
