tidning “Nya Posten” lästes en fabel, benämd “Räfvarne,” med de giftigaste anspelningar på Axel Fersen och hans syster. Bland annat hette det:
— —Jakobiner-Räfvarne
De svuro uti mjugg förbannadt. —
“Hvad båtar oss — (skrek en af deras talare)
Hvad båtar oss vår list, vårt guld och våra stjärnor,
Om denne blir regent, som vi ju solklart se,
Ej lär regera efter våra hjärnor?
Som, om vi ge befängda råd,
Ej tecknar, “bifallit” inunder,
Men kunde väl af kunglig nåd
Oss hänga upp för slika funder?”
— — — — — — — — — — — — —
“Nå sakta! sakta, mon ami!”
(Så läspade en lång marki
Af detta listiga parti)
Parbleu! det synes väl un peu abominabelt!
Men fatum, fatum är variabelt.…
Och förr’n hin håle oss skall ta,
Som vore riktigt exsekrabelt —
Så finnom upp ett sätt — låt se — ett sätt — “Aha!
Jag funnit ett, mon cher, som är förbannadt bra!
(skrek en Räfvinna nu) — och det blir praktikabelt;
"Men — —” Det är skada läsare
för det, att just handskrifterna
I denna punkt befinnas något matta;
Men några sidor längre bort
Så står det tydligen att fatta,
att Lejonprinsen innan kort
var stendöd; — — — —
Förgäfves varnade Adlersparres vän öfverste Schönström medlemmarne af opinionsklubben: “Ni sätter folket i rörelse, ni uppviglar packet, som ni sedan ej förmår hejda, utan som går längre än någon kan förutse.” Verkningarna uteblefvo icke heller. Redan tio dagar före begrafningen hörde Ehrenström på Värmdön en lots, som kom från Stockholm, säga: “Folket är grufligen förbittradt emot dem, som de tro ha förgifvit kronprinsen, och de ha föresatt sig att mörda grefve Fersen, i detsamma prinsen begrafves.”
Den 20 juni skulle prinsens lik i högtidlig procession införas till Stockholm, och dagen förut liksom samma dag på morgonen bestods på stadens krogar och näringsställen fri förtäring, hvarjämte penningar utdelades. Från myndigheternas sida hade däremot inga särskilda åtgärder vidtagits för afstyrande af möjliga oordningar eller våld. Befälhafvande generaladjutanten i hufvudstaden, general Silfversparre, hade till och med fått befallning att icke låta trupperna möta våld med våld, men för den händelse sådant “mot förmodan kunde synas bli nödvändigt, öfverlämna generaladjutantskäppen åt general Adlercreutz.” Icke ens ammunition ansåg man sig behöfva utdela åt de trupper, som skulle paradera vid liktåget, och då Silfversparre ändå tyckte, att denna sorglöshet var för stor och föreställde Carl XIII, att grefve Fersen skulle bli skymfad af folket, svarade konungen endast: “Det skulle ej skada, om den högdragne herrn fick en läxa”; så väl ville man honom från det hållet.
Det utsedda offret sväfvade icke i okunnighet om den hotande faran. I anonyma biljetter hade grefve Axel Fersen flera gånger blifvit varnad, men i känslan af sin oskuld hade han icke fäst något afseende härpå, och då han strax innan han skulle stiga i vagnen för att fara prinsens lik till mötes den ödesdigra 20 juni, till sist erhöll ytterligare en biljett, i hvilken man besvor honom att afstå från färden, stoppade han den utan ett ord i fickan och for.