ansenlig hop, som icke kommit fram till broarne, trängdes ned i Beresina, där nästan alla drunknade!
Till råga på olyckan brast den ena bron under tyngden af kanonerna och de tunga ammunitionsvagnar, som följde dem! Alla rusade då till den andra bron, där oordningen redan var så stor, att äfven de starkaste karlar icke kunde motstå trängseln. Ett stort antal kväfdes! Då det befanns omöjligt att komma öfver den öfverfyllda bron, drefvo många körsvenner sina hästar ut i floden, men detta sätt att öfvergå densamma, som skulle gjort god tjänst, om man verkställt öfvergången med ordning två dagar förut, blef nu olyckligt för nästan alla, som försökte det, ty då de på ett tumultuariskt sätt drefvo fram sina vagnar, stötte dessa ihop och vältade omkull hvarandra! Flera lyckades likväl uppnå den motsatta stranden, men som man icke jämnat strandhöjderna och sålunda sörjt för en väg upp ur vattnet, förmådde endast få vagnar komma uppför stranden, och äfven därstädes omkommo för den skull många!
“Under natten mellan den 28 och 29 november ökades dessa fasor, då ryssarnes kanoner började beskjuta de olyckliga, som ansträngde sig för att komma öfver floden. Slutligen nådde förtviflan sin höjdpunkt, då klockan nio på aftonen marskalk Victor började sin reträtt och hans divisioner i ordning anlände till broarne, som de icke kunde nå utan att med våld rödja undan allt, som spärrade vägen.
“I dagningen den 29 november antändes alla vagnar, som ännu kvarstodo på den vänstra stranden, och då general Eblé såg ryssarne närma sig bron, lät han äfven antända denna. Några tusen olyckliga, som stannat kvar, föllo i ryssarnes händer. På detta sätt slutade den ohyggligaste episoden af det ryska fälttåget!”
Sex dagar efter öfvergången öfver Beresina lämnade Napoleon spillrorna af sin armé, satte sig i en släde och ilade till Tyskland och till Paris, och den 17 december förkunnade den mycket omtalade 29:de bulletinen för världen, att den stora armén var tillintetgjord, men att “kejsarens hälsa aldrig varit bättre.”
Den förfäran detta brutala afslöjande väckte i Frankrike var lika stor som sorgen öfver de förluster af anhöriga och vänner, landets befolkning lidit. Det gjorde emellertid åtminstone slut på det tillstånd af okunnighet, hvari allmänheten hållits af regeringen, som under kejsarens frånvaro var lika angelägen att hindra hvarje frihet i tal och skrift som under hans närvaro.
Då man genombläddrar årgången för 1812 af Journal de l’Empire, måste man förvånas öfver den allmänna meningens likgiltighet. Man, finner på sin höjd några ansenligt försenade underrättelser från högkvarteret och fälttåget, och dessa underrättelser äro naturligtvis alltid fördelaktiga. Spalterna fyllas af artiklar om England, alltid affattade i samma riktning: “Oppositionen vänder sig dagligen alltmera mot prinsen-regenten; whigs’ talare förebrå ministären, att den förlänger kriget; armodet och nöden ökas i förfärande grad.” Därpå jämföres de franska arbetarnes lyckliga lott och deras belåtenhet med de resningar, som maskinernas införande framkallade i England, och slutligen förklaras, att skörden skulle slå fel i England, medan den på kontinenten lofvade den rikaste afkastning. Utrikesafdelningen bjuder på så intressanta saker som att “kejsarinnan på återvägen från Dresden rest genom Würzburg, där storhertigen fört henne till hennes vagn”
